Det här är en debattartikel. Åsikter i texten står skribenten för.
Replik på artikeln »Vi är ett starkt team som står till förfogande«
ANNONS> 
Jag börjar känna mig som en veteran i DHR-sammanhang. Jag minns en tidigare kongress där hela förbundsstyrelsen ställde sina platser till förfogande (år 2001, reds anm.). Då handlade det om en ren principfråga – vikten av den egna levda erfarenheten av att leva med en funktionsnedsättning. Det var en principiell markering.
Att leda en folkrörelse är ett förtroende, inte en villkorad överenskommelse. Därför ställer jag mig starkt frågande till förbundsstyrelsens nuvarande besked: att ställa sina platser till förfogande, men samtidigt signalera att man gärna fortsätter om bara »rätt« ordförande väljs. Ett sådant förhållningssätt skapar en olycklig dynamik. Hårda diskussioner med en valberedning hör föreningsdemokratin till, men vi har sett i partipolitiken vad låsningar och »röda linjer« leder till. Det gynnar sällan helheten.
»När det gäller ordförandeskapet känner jag mig dessvärre betydligt mindre imponerad.«
DHR är en demokratisk och medlemsstyrd förening. Det är medlemmarna som fattar besluten, och alla uppdrag bygger på frivillighet. Det styrelsekollektiv vi har idag besitter en imponerande samlad kompetens – vi får faktiskt gå tillbaka till Birgitta Anderssons tid som förbundsordförande för att finna ett lika starkt lag. Just därför är det så beklagligt om denna kompetens görs beroende av vem som sitter vid klubban.
När det gäller ordförandeskapet känner jag mig dessvärre betydligt mindre imponerad. Om jag var ombud idag skulle jag innerligt hoppas på att en fjärde kandidat träder fram. Kraven på en framtida förbundsordförande är höga, men helt nödvändiga:
• En positiv och samlande kraft: En god folkrörelseledare med helhetssyn som tar tillvara både styrelsens och personalens samlade kunskap.
• Ett modigt ledarskap: En ordförande som leder sin styrelse till att våga fatta tuffa, men nödvändiga beslut.
• Aktiv och synlig i samhällsdebatten: En företrädare med utstrålning och retorik som tränger igenom dagens mediabrus.
Visst är detta en tuff kravspecifikation, men läget kräver det. Ingen av de tre nuvarande kandidaterna är ens i närheten av att uppfylla kraven, vilket gör mig genuint orolig för DHR:s framtid. Om jag motvilligt tvingades välja mellan de tre offentliggjorda kandidaterna skulle min röst falla på Åsa – men det är ett val präglat av avsaknaden av ett starkare alternativ snarare än entusiasm.
Jag vill därför ställa en rakt på sak-fråga till förbundsstyrelsen: Vad händer om det faktiskt seglar upp en fjärde kandidat – en ledare som DHR på allvar skulle må bra av? Står ert engagemang kvar då, eller har ni redan låst dörren?
DHR behöver en ordförande som samlar, inte en styrelse som sätter villkor för sin egen medverkan. Förbundets framtid är alldeles för viktig för det.
Av Håkan Högberg
Håkan Högberg är medlem i DHR Göteborg
