DHR behöver mer än vilja – nu krävs riktning och ledarskap

Det här är en debattartikel. Åsikter i tecken står skribenten för. 

Det är positivt att det finns engagemang för DHR:s framtid. Sari Nykvists debattartikel är ett exempel på detta. Att vilja leda förbundet är i sig inget att invända mot, tvärtom. Sari Nykvists debattartikel visar att viljan finns. Men vilja räcker inte. Det som saknas är något mer grundläggande: en tydlig riktning.

DHR befinner sig i ett läge där organisationens roll behöver stärkas, både internt och externt. Vi är en mindre organisation än förr och det ställer andra krav på hur vi organiserar oss, kommunicerar och prioriterar. I det läget måste en kandidat till förbundsordförande kunna visa mer än ambitioner. Det behövs en genomtänkt programförklaring.

I Sari Nykvists text saknas just detta. Hon talar om behovet av ett närvarande ledarskap och bättre medlemskontakt – men utan att konkret beskriva hur detta ska gå till i praktiken. Vad innebär »närvaro« i en rikstäckande organisation? Hur ska kontakten med medlemmarna fördjupas, mer än genom enstaka initiativ? Och hur ska detta omsättas i ett långsiktigt utvecklingsarbete?

Det är frågor som förtjänar svar.

Att stärka medlemskontakten är en central uppgift, det råder ingen tvekan om det. Men det kräver strukturer, metoder och prioriteringar, inte bara intentioner. Det handlar om hur distrikt och avdelningar ska stödjas, hur digitala verktyg ska användas och hur medlemmarnas erfarenheter faktiskt ska påverka organisationens vägval. Där räcker inte allmänna formuleringar.

»Därför är det avgörande att förbundsordföranden inte bara är en intern samlande kraft, utan också en skicklig debattör«

Det är också rimligt att fråga sig vilket ledarskap som faktiskt behövs i DHR just nu. Organisationen behöver synas mer i samhällsdebatten. Funktionsrättsfrågorna trängs  i ett allt mer högljutt medielandskap. Därför är det avgörande att förbundsordföranden inte bara är en intern samlande kraft, utan också en skicklig debattör med förmåga att ta sig igenom bruset.

Samtidigt måste ledarskapet bottna i verkligheten. Den som leder DHR måste ha en djup förståelse för hur livet med rörelsehinder faktiskt ser ut, inte som abstrakt politik utan som vardag. Kombinationen av kommunikativ styrka och förankring i medlemmarnas erfarenheter är avgörande.

Mot den bakgrunden är det värt att titta på det arbete som redan görs. Den nuvarande förbundsordföranden Åsa Strahlemo och förbundsstyrelsen har under den gångna mandatperioden visat att de är beredda att fatta svåra beslut. Det är inte alltid populärt, men troligtvis nödvändigt för att på sikt utveckla organisationen. Den typen av ansvarstagande är en viktig del av ett fungerande ledarskap.

Därför finns det också skäl att överväga kontinuitet. I en tid av förändring kan det vara klokt att ge nuvarande ledning förtroende att fullfölja ett påbörjat arbete. En ny ordförande bör inte bara vilja förändra, utan också visa att hen har förmågan att leda i praktiken, genom erfarenhet, tydlighet och handlingskraft.

Om förbundet i stället vill gå vidare med ett ledarskifte bör kraven vara höga. Då behövs kandidater med dokumenterade ledaregenskaper, förmåga att fatta beslut och mod att driva organisationen framåt – även när det blåser.

Oavsett vilket val förbundsmötet gör, finns det en större fråga som inte får tappas bort. Vilken typ av ordförande och styrelse behöver DHR i framtiden? Det är en uppgift som nästa valberedning bör ta på största allvar: att tillsammans med medlemmarna formulera en tydlig vision för ledarskapet.

DHR behöver mer än engagemang. Förbundet behöver riktning, tydlighet och ett ledarskap som både syns och levererar.

Viljan är en början, men det är först i genomförandet som ledarskapet prövas.

Av Håkan Högberg

Medlem i DHR. Tidigare ordförande i DHR Göteborg och DHR Västra Götaland