Det här är en argumenterade text. Åsikterna i artikeln är skribentens.
I Sverige talar vi gärna om tillgänglighet och jämlikhet. Men för personer med behov av rullstolstaxi stannar rätten till rörlighet alltför ofta vid administrativa gränser.
ANNONS 
Problemet handlar inte om färdtjänstlagen i sig. Det handlar om hur systemet är uppbyggt – och hur det i praktiken begränsar möjligheten att använda specialfordon för personer som har ett faktiskt behov men saknar tillstånd eller inte omfattas av rätt kommun.
I dag är rullstolstaxi i princip helt kopplad till upphandlad färdtjänst. Det innebär att specialanpassade fordon i praktiken är reserverade för dem som har ett giltigt färdtjänstbeslut i rätt kommun. För andra är tillgången osäker, dyr eller obefintlig.
Konsekvenserna är konkreta. Personer som återvänder till Sverige efter en tid utomlands kan inte ansöka om färdtjänst förrän de är tillbaka och folkbokförda igen. Under tiden kan de stå på en flygplats utan möjlighet att boka rullstolstaxi hem, eftersom de upphandlade fordonen inte får användas och kommersiella alternativ är få eller saknas helt.
»Resultatet blir ett lapptäcke av regler där rätten till rörlighet avgörs av postnummer.«
Samma problem drabbar funktionshindrade turister och personer som vistas tillfälligt i Sverige. De har ett reellt behov av specialfordon, men saknar tillgång till systemet.
Därtill gäller ett färdtjänstbeslut endast i den kommun där man är folkbokförd. Arbetar man i en annan kommun får man i praktiken inte resa där på samma villkor. Vissa kommuner begränsar dessutom antal resor per år och hur långt utanför kommungränsen man får resa innan riksfärdtjänst krävs. Resultatet blir ett lapptäcke av regler där rätten till rörlighet avgörs av postnummer.
Detta är inte juridisk diskriminering. Men det är en strukturell ojämlikhet.
En person utan funktionsnedsättning kan boka taxi över hela landet utan att behöva fundera över kommungränser eller tillstånd. En person med behov av rullstolstaxi måste däremot navigera ett komplext system av lokala regler, begränsningar och ansökningar.
Rörlighet är en grundförutsättning för arbete, socialt liv och självständighet. Färdtjänst borde därför gälla på likvärdiga villkor i hela landet. Specialfordon som inte används för samhällsresor borde kunna bokas även av personer med dokumenterat behov, även om de saknar formellt tillstånd i stunden. Och tillgången till rullstolstaxi får inte vara beroende av vilken kommun man råkar tillhöra.
Frågan handlar ytterst om hur vi ser på delaktighet. Ska administrativa gränser väga tyngre än människors faktiska behov av att kunna ta sig från punkt A till punkt B?
Det är dags att se över systemet – inte för att ändra lagens intention, utan för att säkerställa att tillgänglighet i praktiken betyder tillgänglighet för alla.
Cristiano Alves
Debattör med fokus på tillgänglighet, rörlighet och strukturella frågor inom funktionshinderpolitiken
