Han sitter på lekmattan i sovrummet och slår två klossar mot varandra. Han är snart ett år och i likhet med sina jämnåriga vänner så han ständigt på jakt efter nya föremål att utforska. Vilken otrolig förvandling som sker under människans första levnadsår. Från att ha varit en liten bäbis så är han nu en egen liten individ som förstår alltmer av sin omgivning.
Jag sneglar på klockan och känner stressen komma krypande. Vi ska till barnavårdscentralen för rutinkontroll och våra morgonrutiner, som i vanliga fall tenderar att dra ut på tiden, måste påskyndas väsentligt. Idag är det tempo som gäller!
ANNONS 
Jag bläddrar fundersamt bland hans kläder. Han har en rad gulliga bodies men jag är på jakt efter den som är lättast att ta av och på. I stressiga situationer ställer min fumlighet till det och då kan små knappar kännas övermäktiga.
»Min sons garderob är till viss del anpassad efter mina fysiska svårigheter.«
Jag krånglar av honom nattens blöja, tvättar rent och sätter på honom en ny. Jag sätter på honom bodyn, byxorna och strumporna. Mina händer vill inte riktigt lyda och byxbenen trasslar in sig i varandra. Jag tittar ursäktande på honom. Alltmedan jag tampas med hans kläder försöker jag distrahera honom med annat. Jag vill inte att han ska uppleva påklädningsproceduren som besvärlig och jag tackar högre makter för att just jag, som på grund av min funktionsnedsättning är långsammare än andra, fått ett tämligen tålmodigt barn.
Knapparna runt halsen är svåra att knäppa. Jag böjer mig över honom för att bättre kunna se vad jag gör och han protesterar försiktigt. Även om han (oftast) accepterar morgonrutinerna så finns det gränser för hur lång tid påklädningen får ta och idag känns det onödigt att utmana hans tålamod. Knapparna kan jag knäppa senare.
Min sons garderob är till viss del anpassad efter mina fysiska svårigheter. På grund av min försämrade finmotorik är jag noga med att välja plagg som med lätthet kan tas av och på. På högtider är det naturligtvis roligt att klä upp lillkillen men till vardags undviker jag onödiga fighter mot bångstyriga textiler. Man får välja sina strider!
På hemmaplan fungerar på- och avklädningen utan problem men när detta ska ske i en annan miljö så höjs svårighetsgraden. Svårast blir det om någon tittar på. Att gå till Barnavårdscentralen var således något som tidigare förknippades med en viss nervositet. Jag kände mig granskad och det kändes som om hela min föräldrakompetens stod och föll med hur snabbt jag kunde klä på mitt barn efter rutinkontrollerna.
I en sådan situation blir jag ännu mera skakig. Fingrarna protesterar och jag önskar berätta för den som för tillfället ser mig att jag är betydligt smidigare när vi är hemma. Känslan delas säkerligen av många föräldrar som vill visa sig från sin bästa sida inför professionen, men i mitt fall var det ännu viktigare att bli sedd som en »kompetent förälder«. Ingen ska få tvivla på min föräldraförmåga. Jag vill kompensera för min funktionsnedsättning och visa att jag är jättebra – på allt!
Jag tittar på min son och han ser tillbaka på mig och ler. Han ger ifrån sig ett litet glädjetjut och sträcker händerna mot mig. Jag lyfter upp honom. Jag gör vad jag kan för denna lille pojke. Jag ger honom närhet, näring och ord men idag får både han och jag ha överseende med att strumpan sitter snett. Som förälder kan man inte vara jättebra på allt!
