Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag hade tänkt skriva min krönika om något helt annat, men hela min tankevärld rör sig i dessa dagar kring det politiska läget i Sverige, kring Tidöavtalet mellan den nytillträdda regeringen och deras samarbetsparti och kring regeringsförklaringen.
ANNONS 
Om vi med den funktionshinderpolitiska rättighetsblicken läser regeringsförklaringen ter den sig ur det perspektivet först väldigt positiv. Med de senaste 20 årens regeringsförklaringar i minnet tror jag dessa rader, stående för sig själva, kvalar in på topplacering:
»Personer med funktionsnedsättning ska kunna vara fullt delaktiga i samhället utan att utsättas för diskriminering. Att integrera funktionsrättsperspektivet i fler politik- och samhällsområden är fortsatt i fokus. Åtgärder för ett statligt helhetsansvar för personlig assistans inom ramen för LSS ska övervägas.«
»Vi ingår alla i ett sammanhang, vi går in och ut ur att vara privilegierade eller ej.«
Maria Johansson
Att undanröja diskriminering skulle göra stor skillnad i många människors liv och att förstå att utestängning av olika slag kan vara just diskriminering är ett viktigt steg.
Att fortsätta integrera perspektivet (även om jag reagerar på »att fortsätta« då det ju knappt kommit igång trots att Nationella handlingsplanen där perspektivskiftet lanserades hunnit passera 20 år) är en förutsättning för att vi ska komma framåt. Fler – inte minst i politiken – behöver förstå att perspektivet inte är ett eget politikområde utan måste finnas med överallt, bra så.
Statligt helhetsansvar för personlig assistans är det många som efterfrågar så det är ju jättebra. Samtidigt finns det ju en pågående utredning som tittar på just detta.
Rätt bra alltså jämfört med tidigare regeringsförklaringar, där personer med funktionsnedsättning många gånger inte ens nämnts. Samtidigt – det som krävs för ett förverkligat perspektivskifte, och som jag någon gång hoppas få uppleva, är en politik och en regeringsförklaring som inte delar in människor i boxar utan har ett intersektionellt angreppssätt. Det vill säga att barn med funktionsnedsättning omnämns i avsnittet om skola, att avsnittet om arbetsmarknad också synliggör de outnyttjade resurser många med funktionsnedsättning utgör och så vidare, politikområde för politikområde.
• Nu är ju dock ingen människa en ö.
• Ingen grupp av rättighetsbärare heller för den delen.
• Vare sig utifrån funktionsnedsättning, utifrån etnicitet, kön eller någon annan diskrimineringsgrund.
• Vem är jag att få mina rättigheter på någon annans bekostnad?
• Vad blir den rättigheten värd?
• Vi ingår alla i ett sammanhang, vi går in och ut ur att vara privilegierade eller ej.
Läser jag regeringsförklaringen och Tidöavtalet ur detta verklighetens större perspektiv blir jag både bedrövad och orolig. Förslag som skulle innebära att principen om allas likhet inför lagen frångås, att rättigheter inte utgår från behov utan från från grupptillhörighet och juridisk status. Det är en farlig utveckling för oss alla – oavsett. En utveckling som skulle påverka hela vårt samhälle, vår demokrati och de mänskliga rättigheterna brett.
Därför menar jag att vi som tillhör en rättighetsrörelse, som vet hur det är att inte räknas med, som vet hur det känns att diskrimineras, vi har ett särskilt ansvar att stå upp för mänskliga rättigheter, att inte falla in i populism eller att ställa grupper emot varandra, att inte köpa de enkla förklaringarna utan bidra till ett samhälle för alla, på riktigt.
Maria Johansson är projektledare inom mänskliga rättigheter.
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
