Åldrandets likheter och olikheter

Jag är inbjuden till middag med tjejkompisarna. Vi som lärde känna varandra under studietiden i Lund i mitten på 1980-talet och har hållit kontakten sedan dess. Under åren har vi träffats och hörts av regelbundet. Vi har följt varandra genom livet och delat en del av dess vindlingar. Det har varit födelsedagsfirande, midsommar- och nyårsfester, barnens födelse och deras födelsedagar och studentfirande, semestrar och kulturevenemang. Ja, vi har upplevt mycket gemenskap under årens lopp. 

Nu träffas vi igen på en middag med efterföljande sällskapsspelande. Men innan spelen tar vid är det mat och snack. Jag noterar att samtalsämnenas fokus har förflyttats från barn, arbete, fritid och semesterplaner till mående och hälsofrågor. 

Det redogörs för läkarbesök, remisser och diagnoser på grund av besvär i olika kroppsdelar. Konsekvenserna av dessa tillstånd i vardagslivet beskrivs. För en väninna medför det onda att det blir svårt att gå ut med hunden, för en annan att trädgårdsarbetet får anstå då ryggen värker. Erfarenheter utbytes och bekräftas och flera säger att det måste bli en tidig kväll för numera är man ganska trött på kvällarna. 

Några av de kroppsliga besvären blir visuellt tydliga då stödortos används och hårda matbordsstolar kompletteras med en kudde för att avlasta ryggen.

»Jag funderar över att vi för första gången i livet närmar oss varandra i fysiska kroppsliga förmågor eller oförmågor. Men trots dessa till synes yttre likheter inser jag att det finns betydande olikheter.«

Mina väninnor, alla numera i åldern 60 plus, håller på att bli funktionsnedsatta och uppleva funktionshinder. Jag funderar över att vi för första gången i livet närmar oss varandra i fysiska kroppsliga förmågor eller oförmågor. Men trots dessa till synes yttre likheter inser jag att det finns betydande olikheter. Medan mina väninnor åldras till en funktionsnedsättning åldras jag med en funktionsnedsättning (se faktaruta).

Jag har levt med min funktionsnedsättning i många år, i flera olika stadier av livet och också blivit van vid att använda hjälpmedel. Funktionsnedsättningen har inte varit statisk. En rad sekundära komplikationer har ofta lurat runt hörnet, komplikationer som medfört sårbarhet och ytterligare funktionsnedsättning. 

Genom åren har jag tränat mig i att försöka ta mig runt hinder, vara kreativ och hitta alternativa sätt och strategier för att uppnå de mål eller det deltagande i de sociala sammanhang som jag önskar. Jag har också tränats i att bearbeta känslor kring mina möjligheter och hinder som kommer i min väg. Dessutom har jag tvingats hantera att hindren ibland är för höga och att jag måste avstå saker till följd av min kropps oförmåga. 

I huvudet pågår ett ständigt arbete med att förutse och planera för att saker och ting förändras och vilka konsekvenser det för med sig. Jag har behövt inse att jag har få eller inga marginaler och färre tillgängliga alternativ. Med dessa erfarenheter upplever jag en viss beredskap för tillkommande besvär med kroppen.

När mina väninnor nu upplever kroppsliga begränsningar och hinder är det uppenbart att de är i en livsfas som de inte är tränade för. Det är egentligen inget konstigt med det, men det blir tydligt att våra samlade livserfarenheter skiljer sig markant åt och att de tilltagande kroppsliga besvären på ett sätt förenar men också skiljer våra liv åt. 

Läs fler texter av Camilla Nordgren