Normal i Sverige och Ecuador

Maria Chöler: Jag gör precis som kvinnan på bussen, den passerande mannen på trottoaren och barnet i parken. Jag stirrar.

Det var tyst i klassen och jag kände hur tjugoåtta ögonpar granskade mig noggrant. Fläkten i taket brummade och utifrån gatan hördes röster. Jag noterade hur affärsinnehavaren mittemot skolbyggnaden öppnade sin butik och hur han därefter skrek ut dagens erbjudande till eventuella kunder. Klassföreståndaren suckade och i ett försök att stänga ute allt oväsen stängde han fönstret. 

– Varför ser du så konstig ut? frågade en av de vattenkammade förstaårseleverna. 

Klassföreståndaren stelnade till och spände ögonen i pojken. Jag såg hur han kröp ihop och nervöst började fingra på skoluniformens knappar. 

»Hela min uppenbarelse kan liknas vid ett datorspel av äldre modell. Grafiken är undermålig och tempot lågt.«

Jag befann mig i Ecuador för att arbeta som volontär på en skola och jag hade förståelse för att eleverna anmärkte på mitt utseende. Jag är inte påtagligt lång men i Ecuador betraktas jag som en jätte. Jag har därtill ljus hy, blont hår och blå ögon. För att förhindra att den elev som uppmärksammat detta skulle falla i onåd hos sin lärare så valde jag att bemöta hans replik. På haltande spanska berättade jag således om Sverige och att många kvinnor delar mina drag i detta land. I Sverige är jag »normal«. 

Tillbaka i Sverige deltar jag på en digital konferens om tillgänglighet. I studion väcker teknikern liv i de skärmar som omringar mig. Plötsligt ser jag mig själv ur alla vinklar. Jag granskar mig bakifrån. Jag granskar mig framifrån. Jag granskar mig i profil. Jag blir förvånad över vad jag ser och i viss mån även förfärad. Jag sprätter och rycker. Huvudet hänger och talet känns ansträngt. Hela min uppenbarelse kan liknas vid ett datorspel av äldre modell. Grafiken är undermålig och tempot lågt. 

Kvinnan på bildskärmarna ser inte ut som den person jag ser för mitt inre. Långt ifrån! Det syns, tänker jag förbluffat. Intellektuellt förstår jag att min funktionsnedsättning inte går att dölja men jag blir likväl förvånad vid de tillfällen jag ser mig själv på film. Jag gör precis som kvinnan på bussen, den passerande mannen på trottoaren och barnet i parken. Jag stirrar. Jag får ögon­kontakt med mig själv och viker undan blicken. Är det så här jag uppfattas? 

I likhet med de flesta andra så ser jag mig själv i spegeln med kritiska ögon, men de skavanker jag noterar är dock inte desamma som när jag ser mig själv på film. Då inser jag att mina ständiga ansträngningar syns utåt. Min hemliga kamp mot kroppen avslöjas vid varje rörelse. Jag känner mig blottad! Jag vill inte att det ska synas, inte så mycket! 

Min förvåning kan verka naiv, men jag väljer att se den som ett tecken på att jag vuxit upp under goda förhållanden. Min funktions­nedsättning påverkar mig dagligen men det är inte enbart den som fått identifiera mig. Jag har fått de förutsättningar som krävs för att studera, arbeta och resa. Jag får vara »speciell« men också väldigt »normal«. 

Den lilla pojken kom rusande emot mig med sina klasskompisar i släptåg. 

– Är du verkligen normal? frågade han. Ser man ut som dig i Sverige? 

– Jag är alldeles normal och i Sverige kryllar det av sådana som mig, svarar jag och drar bort några blonda hårstrån från pannan. 

Först senare förstår jag att eleven inte syftade på mina nordiska drag. Snarare undrade han kring min funktionsnedsättning. I Ecuador finns det alltså tjugoåtta barn som växer upp under fast förvissning om att alla i Sverige delar mitt rörelsemönster. De tror att jag är »normal« – och tänk vad rätt de har!