Lättare mat är svårare mat

Maria Chöler: Frågan om tillgänglighet är stor och det som diskuteras känns många gånger abstrakt. Jag hade därför önskat att vi började i det lilla.

Det är lunchrast och på bordet utanför konferenslokalen har ett berg av wraps med olika fyllningar dukats upp. Bredvid dessa står läskburkar i allehanda smaker. Pappersservetter och pappglas finns för den som behöver. Jag är föga förvånad över lunchmenyn. På de flesta större evenemang erbjuds deltagarna någon form av överfylld tunnbrödsrulle under lunchminglet. Tanken är att man skall stilla sin hunger samtidigt som man på ett lättsamt sätt knyter kontakt med likasinnade deltagare.

Kön ringlar sig sakta fram emot buffébordet och de som redan hunnit förse sig med en wrap och en dricka har på måfå tagit plats vid de fåtal ståbord som står utspridda i lokalen. Det finns inga sittplatser. Lunchen ska intas stående. 

Jag tar en kycklingwrap och en coca-cola och förflyttar mig försiktigt från buffébordet. Jag koncentrerar mig till det yttersta för att kunna bära min lunch. Det är bara en tidsfråga innan den söta läskedrycken finner sin väg upp ur burköppningen och nerför min arm. När jag kommit till en fläck där jag hoppas att jag inte är alltför mycket i vägen så stannar jag och pustar ut. Jag har parkerat med wrappen i ena handen och läskburken i den andra. 

»Med mycket möda lyckas jag frigöra min lunch från dess omslagspapper. Glädjen över detta är dock kortvarig.«

Nu ska jag, i likhet med de andra konferensdeltagarna, försöka få av pappret runt brödet och äta upp innehållet utan att kladda alltför mycket. Med mycket möda lyckas jag frigöra min lunch från dess omslagspapper. Glädjen över detta är dock kortvarig. Den krämiga tomatsåsen har fått tunnbrödet att mjukna och det är nu endast en tidsfråga innan saltgurkan, kycklingbitarna och den picklade löken lyckats tränga igenom det skyddande omslaget. Jag känner redan hur handen blivit varmfuktig av innehållet som spänner mot tunnbrödsväggarna. 

I ett desperat försök att undvika alltför mycket spill så tar jag större och större tuggor. Jag vill inte söla ner mig, åtminstone inte innan min egen presentation. För de som redan gjort sina föredragningar är läget ett annat. 

Jag äter min kycklingwrap och uppgiften stjäl all koncentration. Fast det vill jag inte erkänna! Poängen med wraps och annan »lättare mat« är ju att den ska kunna avnjutas på stående fot i samspråk med andra. För mig och många andra, som tappert försöker balansera sina luncher, tycks dock »lättare mat« vara synonymt med »svårare mat«. Jag känner mig strandsatt där jag står. 

Efter lunchen fortsätter konferensen och under eftermiddagen behandlas viktiga och intressanta frågor kring hur tillgängligheten för personer med funktionsnedsättning ska förbättras i världen. Vi analyserar tillgänglighetsaspekter inom de flesta samhällsområden och magnifika framtidsvisioner presenteras. Men ingen gång nämns hur tillgängligheten kan förbättras i nuet, med små medel. 

Frågan om tillgänglighet är stor och det som diskuteras känns många gånger abstrakt. Jag hade därför önskat att vi började i det lilla. Kanske med frågan »vilken typ av mat är tillgänglig och bör serveras på konferensen rörande tillgänglighet«? 

Fram till dess ser jag dock till att klä mig i skjortor och blusar där spillet från kyckling­wrapen endast ser ut som ett trendigt inslag i kläddesignen.