»Byråkratin ges fritt spelrum inom LSS«

Besparingskraven är inte det största problemet med nya LSS-utredningen, skriver Bengt Elmén.
Det har skrivits mycket om kostnadsinriktningen i den nya LSS-utredningen. Men jag vågar påstå att detta inte är det mest bekymmersamma. Det mest besvärande är avsaknaden av politisk vilja.
Olof Palme skrev: Politik är att vilja. Vill man ingenting så saknar man en politik. Det gäller såväl inom politiken som i alla andra ledarsammanhang. Och detta är nästan alltid ett förödande ledarskap, därför att det strax poppar upp informella ledare som tar initiativet. När katten är borta så dansar råttorna på bordet.
Andra har konstaterat att den nuvarande regeringen inte bara saknar en socialminister utan också en fast och sammanhållen socialpolitik. Frågan är om en vänsterregering utan socialpolitik har något berättigande överhuvudtaget. På LSS-området har detta fått katastrofala följder. Tar politiken ett steg tillbaka så leder det till att byråkratin ges fritt spelrum, och det är just detta som har skett inom LSS.
Assistansreformen var en reform som mycket mer än andra reformer kännetecknades av att makt skulle förflyttas från byråkratin till den enskilde. Det var den enskilde som skulle ges makt över sitt eget liv. När nu det motsatta sker så leder det till att reformen ovillkorligen förfelas.
Vi får:

• Myndighetsrapporter som menar att det finns problem med rättighetslagar som ger medborgarna rätt till ”goda levnadsvillkor” och ”att leva som andra”.
• Utredningsdirektiv som nästan ordagrant bygger på dessa myndighetsrapporter.
• Ett fackdepartement som inte orkar stå emot Finansens sparkrav.
• Domstolar och kommuner som ges fritt utrymme att förfela lagens intentioner.
• Förvaltningsmyndigheter som detaljstyr där det inte ska detaljstyras.
• Generaldirektörer som helt utan några underlag tillåts påstå att assistansfusket uppgår till miljarder när det i realiteten rör sig om återkrav i storleksordningen 100 miljoner.

Vi får alltså en byråkrati som tar sig friheter som den tidigare inte tog sig – en byråkrati som negligerar grundläggande demokratiska spelregler.
Samtidigt väljer politiken att nästan helt ignorera de problem och brister som funkisrörelsen gång på gång har påtalat. Denna maktobalans är det absolut största hotet mot LSS och den personliga assistansen.
Nedanstående tabell visar i hur många fall som direktiven till den nya LSS-utredningen innehåller hänvisningar till rapporter från ett antal myndigheter och organisationer:
Inspektionen för socialförsäkringen 27
Socialstyrelsen 17
Försäkringskassan 7
Brottsförebyggande rådet 4
IVO 1
SKL 1
Funkisrörelsen 0
Jämförelsen talar sitt tydliga språk. Direktiven hänvisar inte mindre än 57 gånger till olika myndighetsrapporter. Det ska jämföras med att man vid noll (0) tillfällen refererar till någon rapport, uttalande, artikel eller liknande från någon funkisorganisation.
Det paradoxala är att regeringen poängterar CRPDs regler om att funkisar själva ska delta i de politiska beslutsprocesser som rör deras egna frågor, samtidigt som man i praktiken ignorerar vad vi har att säga.
Bengt Elmén
Stockholm