Gråt inte, forska!

Ett myller av människor möter mig i pausen när jag kommer ut från lokalen. Seminariet drog ut över tiden. Diskussionerna ville aldrig riktigt ta slut om analyser kring humanisering/avhumanisering kopplat till funktionshinder. Komplicerat och abstrakt. Hör en intensiv diskussion mellan en elegant svartklädd kortvuxen kvinna i elrullstol och en HBTQ-aktivist vilket kön jag inte vet vem hen identifierar sig med.
Mångfalden bland deltagarna är stor. Från äldre och garvade aktivistveteraner, vars rullstolar bär spår av många och långa demonstrationer på gator och torg, till unga nyblivna doktorander vars frisyrer och klädstil är i linje med den senaste normkritiska trenden. Alla möjliga former av kroppar och funktionsnedsättningar är representerade. Alla diskuterar med varandra och lyssnar till varandras erfarenheter, analyser och åsikter. Ett ständigt och aldrig avslutande samtal.
Plötsligt slår det mig: hur ska jag någonsin kunna beskriva och förmedla det jag upplevt de här dagarna för en svensk publik? Jag är i Atlanta, USA, på den årliga forskningskonferensen Society for Disability Studies.
Forskningens betydelse för en rörelse kan exemplifieras med feminismen. Under 1970-talet uppmanades kvinnor, av kvinnorörelsen, att söka till den akademiska banan. Gråt inte, forska!, var slagordet. Nätverk och kurser i kvinnovetenskap startade. Seminarie- och kursverksamheten vid universiteten blev sedan grunden för centra för kvinno- och genusforskning vid de svenska universiteten. Dessa blev mötesplatser inte bara för forskare utan även för de som var intresserade av eller engagerade i kvinnorörelsens arbete.
Att kombinera kunskapsinhämtning med feministiskt engagemang var ett uttalat syfte och kvinnovetenskapen kom att utvecklas till kvinnorörelsens akademiska gren. Forskningen blev ett medel för att undersöka makt och få fram vilka strategier som behövde för förändring.
Denna utgångspunkt har inte den svenska funktionshinderforskningen. Inte heller har den svenska funktionshinderrörelsen samma relation till forskningen. Skälet kan till stor del spåras till uppkomsten. Svensk funktionshinderforskning startade på 1970-talet och finansierades av staten, i huvudsak för att utvärdera reformer, till exempel när elever med funktionsnedsättning började gå i vanliga skolor. Någon maktkritisk forskning i likhet med kvinnovetenskap, eller dagens genusvetenskap, utvecklades aldrig här.
Utgångspunkten har snarare varit att staten är god och vill väl. I andra länder, främst Storbritannien och USA, så blev utvecklingen annorlunda. På liknande sätt som för kvinnorörelsen i Sverige började aktivister inom funktionshinderrörelsen att studera och så småningom forska.
Detta utvecklades till den akademiska disciplinen Disability Studies. Precis som inom genus­vetenskapen finns ofta en norm- och maktkritisk ansats i Disability Studies som ofta saknas i svensk forskning om funktionshinder. Men det finns även annan effekt, Disability Studies har lett till att personer med funktionsnedsättning fått kunskap och börjat se sin egen situation med nya ögon. Empowerment.
Detta är något vi i Sverige skulle behöva i Sverige. Gråt inte, forska!