Hans golv ska ge skydd till individen

Det finns stora hål och brister i sättet som Sverige hanterar individuella rättigheter. Genom att plocka russinen ur två rättstraditioner vill Jonas Franksson förstärka individens rättigheter i Sverige. Medborgar­­­golvet kallas visionen som fått kritik för att vara utopisk. Själv kallar han idéen visionär.
För ganska exakt sex år sedan, den 14 januari 2009, trädde FNs konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning i kraft i Sverige. Konventionen, som förklarar och förtydligar vad de mänskliga rättigheterna innebär när man har en funktionsnedsättning, har sedan dess fått en allt mer framskjuten plats i samhälls-debatten. De flesta talar om den. Politiker, aktivister, ja till och med företrädare för näringslivet har snappat upp att det finns en FN-konvention som Sverige har utlovat sig att följa. 
Men trots att konventionens existens börjar bli känd är det svårare att peka på vad den betyder i praktiken. När Sverige förra året granskades av FNs kommitté för rättigheter för personer med funktionsnedsättning fick landet kritik på flera tunga punkter. Bland annat var kommittén kritisk till att konventionens artiklar inte är svensk lag och att den därmed inte går att åberopa i domstol. Därtill kritiserades undantagen för småföretag i den nya lagstiftning som klassar bristande tillgänglighet som diskriminering och det faktum att många under de senaste åren har förlorat sin rätt till personlig assistans.
– Man kan ha väldigt fina samtal om konventionen, med politiker och makthavare, men i den svenska välfärdsstaten fungerar konventionen väldigt dåligt, säger Jonas Franksson.
Han är styrelseledamot i organisationen Stil och ledare ett utvecklingsprojekt som organisationen kallar Medborgargolv. Syftet är att hitta en ny väg framåt för att stärka de individuella rättigheterna inom ramen för den svenska välfärdsmodellen. En uppgift som varken är självklar eller enkel.
– I det flesta andra länder är det självklart att konventionen är något man kan använda sig av och arbeta med. Där man har en tradition av att jobba med rättigheter. I Sverige är det mer något vi skriver under och förbinder oss att följa och sedan säger alla politiker att det där är jätteviktigt och bra men det blir ingen skillnad i praktiken.
Grundtanken med medborgargolvet är att upprätta ett kontrakt mellan staten och varje enskild individ i samhället. Kontraktet innefattar sju punkter och ska bland annat garantera frihet och integritet, jämlikhet och rätt till stöd för dem som så behöver.
– Nu har vi testat det här att gå runt och prata om konventionen och då ser vi att alla politiker ler och sedan vet de inte vad de ska göra. Vi har pratat om att utbilda rättsväsendet men de vet inte vad de ska göra. Vi måste vara hands-on och prata så att folk begriper. Golv, det är tydligt. Kontrakt, det är handfast, säger Jonas Franksson.
I den svenska välfärdsstaten är individuella rättigheter en främmande fågelunge, konstaterar Jonas Franksson. Stöd och hjälp till individer styrs av konjunkturer och budgetläge och den som behöver samhällets stöd för att leva ett fullvärdigt liv får finna sig i att stödet delas ut godtyckligt och att det kan vara avgörande vilken handläggare man får på kommunen eller vem som är handläggarens chef.
Jonas Franksson hämtar exempel ur sitt eget liv. För ett drygt år sedan blev han av med rätten till statlig assistansersättning, en stödform han hade haft sedan 18 års ålder. Istället hänvisades han till kommunen som visserligen också beviljade honom assistans men inte i den omfattning som han behövde för att kunna fortsätta med sitt jobb eller fungera som förälder och föreningsaktiv.
– Jag upplevde mig enormt skyddslös och totalt utlämnad till kommunen, säger han och tillägger att han idag inte vågar flytta, ens till en annan stadsdel för att inte riskera att förlora det stöd han har.
– Då är det något som har blivit fel och konstigt, menar Jonas Franksson och pekar på att Sverige många gånger har ett kvantitativt sätt att närma sig välfärdsfrågor.
Fokus är inställt på den övergripande statistiken. Så länge siffrorna ser bra ut för kollektiven är allt frid och fröjd.
– När den svenska regeringen försvarar sig mot FNs kritik då lyfter man fram övergripande siffror som att det totala timantalet inom personlig assistans har ökat. Men enligt konventionstexten kan man inte använda kvantitativa argument. det är just de här personerna som har fått minskat antal timmar och stora konsekvenser av detta som det är det viktiga.
För att på allvar ge kraft åt de individuella rättigheterna krävs att de går att utkräva i domstol, menar Jonas Franksson. Medborgargolvets kontrakt mellan stat och individ ska därför formuleras så att det går att använda juridiskt.
– Om vi jämför med den amerikanska modellen där civilsamhället har mycket mer ansvar eller Tyskland där mycket ligger på familjen, så har vi i Sverige en väldigt stark relation mellan stat och individ, säger Jonas Franksson och fortsätter:
– Problemet är bara det att det inte finns något kontrakt mellan stat och individ nedskrivet någonstans.
Diskussionen om individuella rättigheter som går att kräva i domstol är inte på något sätt ny. Inte minst har debatten förts runt den personliga assistansen. Den anglosaxiska rättsordningen där politiska frågor hanteras av domstolar välkomnas av vissa medan andra varnar för att demokratin därmed riskerar att avlövas. Här finns en konflikt som måste lösas, medger Jonas Franksson.
– Någonstans vill vi hämta det bästa ur två världar. Ett politiskt kontrakt som är grundläggande men som samtidigt går att överpröva. Får vi bara kontraktet utan någon juridiskt överprövningsmöjlighet så är det lätt att vi återigen sitter där och viftar med ett papper. Och så säger de kommunala handläggarna att, det där är jättefint, men vi har inga pengar.
– Samtidigt är det så att skulle man släppa loss för många jurister här riskerar det att bli som med assistanslagstiftningen där minsta luddig formulering tolkas på ett sätt så att hela lagstiftningen till slut blir något annat än den var tänkt.
En annan invändning, som Jonas Franksson brukar möta, handlar om ekonomi och att medborgargolvet skulle vara en utopi. Hur ska samhället ha råd att garantera rättigheter till medborgarna som faktiskt kostar pengar? Själv tycker han att det är märkligt att den som pekar på att de grundläggande rättigheterna inte kommer alla till del alltid blir ifrågasatt.
– Har man ett sådant här kontrakt så blir det också en tydlig prioritering för välfärdsstaten. Har vi inte pengar till de grundläggande rättigheterna så kanske vi måste prioritera bort annat eller höja skatterna.
Den sista av medborgagolvets sju punkter kallas bygg golvet först. Jonas Franksson menar att den är central.
– Det här är de utgifter man drar ner på sist. Om det behöver sparas i den offentliga ekonomin drar man först ner på underlättningsbidrag som maxtaxa på dagis, rot- eller rut-avdrag.
I Sverige har kommunerna att stort ansvar för medborgarnas välmående. Det är kommunerna som är ansvariga för allt från barnomsorg och skola till socialtjänst och äldreomsorg. Det är de som har rätt ta ut skatt på medborgarnas inkomster.
Ändå tycker Jonas Franksson att det är naturligt att det är staten som ska garantera individens rättigheter.
– I en välfärdssstat är det staten som har det slutliga ansvaret oavsett hur man väljer att lägga upp det. I Sverige har kommunerna stort inflytande, men det är ju de facto en konstruktion. Vi ser ju att vi har oerhörda problem idag med konflikten mellan individuella rättigheter och det kommunala självstyret.
Vill du se en starkare stat på kommunernas bekostnad?
– Det finns vissa saker som kommunerna är bra på. Till exempel fritidsförvaltning. Det är bra att frågor om bibliotek och simhallar fattas så nära mig som möjligt och i en form där man diskuterar vad som är bäst för majoriteten.
– Problemet är att när det handlar om individuella rättigheter så sitter vi alltid i minoritetsposition där besluten ska tas.
Arbetet med att konkretisera och utveckla idéen om medborgargolv fortsätter. Jonas Franksson nämner rättssäkerhet och ekonomi som några punkter som behöver konkretiseras vidare. Han räknar med att fler vill delta i diskussionen och säger sig ha fått positiva och nyfikna reaktioner från funktionshinderrörelsen.
– De här visionära idéerna har inte funnits så mycket på senare år och det tror jag att funktionshinderrörelsen behöver någonstans. I det här läget tror jag folk tycker om att det är lite luddigt. det stimulerar tanken vilket gör att vi kan få väldigt många spännande diskussioner.
Samhällsutvecklingen ställer också rörelsen inför nya utmaningar. I takt med att nya landvinningar görs måste också mer fokus och energi läggas på att försvara det man uppnått, menar Jonas Franksson. Han kallar det facklig kamp.
– Funktionshinderrörelsen har varit jättebra på att driva den politiska kampen, men kampen för att skydda sig har vi inte fört. Och det är det som medborgargolvet är, ett sätt att föra den fackliga kampen.