DHR måste prioritera och våga välja bort

DEBATT DHR har mycket stora ekonomiska utmaningar. Nu krävs ett nytt helhetsgrepp, skriver Erika Wermeling som kandiderar till posten som förbundsordförande i DHR.

Det här är en debattartikel. Åsikter i texten står skribenten för. 

DHR har mycket stora ekonomiska utmaningar. Kostnaderna har under lång tid varit större än intäkterna. Försök har gjorts för att vända utvecklingen. Nu krävs ett nytt helhetsgrepp. Min första prioritering som ordförande för DHR är att omorganisera förbundskansliet för att få ned kostnaderna, med målsättningen en budget i balans under 2028.

ANNONS> Ruta med text och ett omslag av tidskriften Funktionshinderpolitik. Texten lyder: Vill du läsa mer? Bli prenumerant!

Vi ska använda våra resurser på ett klokt sätt som bygger organisationen. Som stärker och inspirerar avdelningar och distrikt att arbeta med medlemsrekrytering och rättighetspolitik. Vi behöver också bli bättre på uppföljning. Det vi gör bra ska vi göra mer av. Vi måste prioritera och våga välja bort.

Jag har en god inblick i förbundets ekonomi, men också i hur ekonomin hänger ihop med våra möjligheter att utveckla verksamheten. De löpande kostnaderna ska täckas av intäkter vi kan räkna med. Arv och gåvor ska inte finansiera den ordinarie verksamheten. Vi ska ha tydliga principer för hur vi hanterar ekonomin, både nationellt, regionalt och lokalt. Budgetar ska vara realistiska och styrelser ska ha förutsättningar att ta sitt ekonomiska ansvar. Det skapar trygghet, långsiktighet och förtroende i hela organisationen.

En stabil ekonomi gör att vi kan fortsätta vara den starkaste rösten för full jämlikhet och jämställdhet – för delaktighet, handlingskraft och rörelsefrihet.

Jag vill vara ordförande för ett DHR som använder sin kunskap och kompetens för att påverka framtiden. Ett DHR där medlemmarnas erfarenheter tas på allvar, där avdelningar och distrikt får kraft att agera. DHR har ett starkt varumärke – det ska vi förvalta och utveckla.

› Läs mer: Debatt: Vi nominerar Erika Wermeling till förbundsordförande för DHR

Att känna sin historia är att känna sig själv är ett uttryck jag tycker om och som förpliktigar. Förtrycket mot personer med nedsatt rörelseförmåga har sett olika ut och utövats på skilda sätt i olika tider. Det är jobbigt att känna sig förtryckt, jobbigt att formulera strukturerna som begränsar och snävar in. Men att inte formulera dem är att ge efter för diskriminering.

FN:s funktionsrättskonvention genomsyrar allt arbete i DHR. Konventionen är ett praktiskt verktyg för att synliggöra hinder, formulera krav och påverka beslut. Den stärker påverkansarbetet eftersom den så tydligt formulerar allt det som är möjligt samtidigt som den visar hindren på vägen dit. Men det är också en text att läsa med stolthet, eftersom den skrevs av personer med samma erfarenheter av begränsande strukturer som du och jag.

Vi har kunskap om hur samhället inte fungerar för personer med nedsatt rörelseförmåga. Vi vet vad som begränsar vår delaktighet, handlingskraft och rörelsefrihet. Våra berättelser är viktiga var och en för sig, men när vi för fram dem tillammans blir de slagkraftiga politiska krav. 

För det gör skillnad att komma in i en byggnad, en skola eller en möteslokal där den som ritat, möblerat eller utformat servicen tänkt in mig och mina behov. Där mina kunskaper och erfarenheter är så pass intressanta att jag ska kunna ha olika roller i miljön – besökaren, mötesledaren eller en i personalen. Så ska samhället vara.

I DHR vill jag att det ska vara nära mellan medlemmarna och förbundsledningen. Jag ser framför mig regelbundna digitala möten, utifrån rättighetspolitiska frågor eller geografiska områden. Tillsammans hjälps vi åt att flytta fram positionerna i funktionshinderråden, förbereda oss inför kommunstyrelsens möten eller driva frågor som flera avdelningar har gemensamt. Den som vill påverka sin kommun ska kunna få stöd av andra som har gjort det tidigare. Den som har lyckats förändra ett beslut berättar hur det gick till. Och den som vill engagera sig men inte riktigt vet hur ska kunna hitta andra med samma intressen. 

För mig är rättighetspolitik ett hantverk där demonstrationer och aktioner backas upp av nätverkande, genomtänkta underlag och vassa argument. När det fungerar som bäst blir varje möte med politiker och tjänstepersoner ett steg framåt i frågor vi vill påverka och förändra.

Själv har jag haft hemtjänst hela mitt vuxna liv. När hemtjänsten fungerat bra har jag kunnat fokusera på det som är viktigt för mig. När den inte fungerat har jag varit stressad över om personalen ska komma i tid, över risken att bli ifrågasatt i mitt eget hem eller över att inte veta om timvikarien som jag tycker bra om kommer att jobba kvar. Min erfarenhet är att det går att ställa krav på hemtjänsten för att slippa avarterna som tar energi. I perioder när jag har lyckats med det har jag kunnat ägna kraften åt familj, vänner och jobb.

Jag har jobbat med kommunikation, rättighetspolitik och ledarskap. Nu är jag avdelningschef. I mitt ledarskap visar jag vägen framåt och ger sammanhang och förutsättningar för att grupper och nätverk ska utvecklas. Styrelse och kansli har olika roller och en central del i ledarskapet är att förstå hur de bäst kan nyttja varandras kompetens. För mig handlar ledarskap om att skapa riktning och tydlighet, men också om att ge andra utrymme att ta ansvar och bidra. 

Är dagens DHR för litet? Ja, vi vill förstås bli fler. Vi behöver nå yngre personer och hitta fler nya sätt att engagera människor. Vi behöver också bli bättre på att ta vara på dem som vill engagera sig. Det ska vara lättare att hitta sin roll i DHR, få stöd och utbildning och känna att ens insats gör skillnad. Vi behöver både erfarna företrädare och nya personer som vill ta ansvar.

Jag tror att det är så vi kan växa som organisation. När fler känner att deras erfarenheter behövs och att engagemanget leder någonstans blir DHR en organisation som fler vill vara med i.

Vi ska vara glada för dem vi är. Vi är fler än 6 500 personer som kan förändra precis där vi är, där vi bor och lever, själva och tillsammans.

Av Erika Wermeling, före detta ledamot i DHR:s förbundsstyrelse

› Läs fler debattartiklar om DHR:s förbundsmöte