Det här är en debattartikel. Åsikter i texten står skribenten för.
Jag måste först göra en sak helt tydlig: jag har absolut ingenting emot Sari Nykvist. Tvärtom, jag gillar Sari det lilla jag har träffat henne. Men jag förstår inte hennes brådska att få just ordförandeposten i DHR-förbundet.
ANNONS> 
Förbundet är inne i ett känsligt skede. Om jag har förstått det hela rätt arbetar Åsa Strahlemo och förbundsstyrelsen (FS) just nu med en omstrukturering och en ekonomisk balansering – något som är helt nödvändigt om förbundet ska ha resurser att arbeta vidare överhuvudtaget. Jag och många med mig skulle känna oss mycket tryggare om Åsa och FS fick chansen att driva detta arbete vidare även under nästa period. I ett sådant skede behöver en organisation kontinuitet.
Däremot ser jag gärna Sari som ett nytt tillskott i förbundsstyrelsen. Där Sari har visat sin stora kompetens är kanske inte främst i interna DHR-frågor och medlemsliv, utan snarare när det gäller opinionsarbete och rättighetspolitik. Därför tror jag att Sari i dagsläget skulle göra mycket större nytta som ledamot i förbundsstyrelsen än som ordförande.
Mitt intryck är att förbundet behöver en injektion när det gäller att nå ut med de rättighetspolitiska frågorna. Likaså behöver vi hitta former för direkt medlemsstöd. Eftersom våra lokalavdelningar har minskat så katastrofalt runt om i landet, måste vi hitta nya sätt att dela erfarenheter och stötta varandra på.
Jag tror att Sari Nykvist skulle göra ett fantastiskt jobb i förbundsstyrelsen under den kommande perioden, för att sedan vid nästa förbundsmöte kanske vara redo att väljas till förbundsordförande.
Av Håkan Högberg
Tidigare inlägg i debatten:
Sari Nykvist: »Därför vill jag bli ny förbundsordförande i DHR«
Håkan Högberg: DHR behöver mer än vilja – nu krävs riktning och ledarskap
Sari Nykvist: Vilja, riktning och handlingskraft hör ihop
