På senare år har allt fler svenskar sökt sig ut i skog och mark. Naturturism har blivit en växande trend som fick en extra skjuts under pandemiåret. Under de senaste decennierna har samtidigt allt fler kommuner och förvaltare arbetat med att göra naturreservat och friluftsområden mer tillgängliga, även för personer som inte har de fysiska förutsättningarna att studsa fram över stock och sten. På många håll har stigar breddats och försetts med hårdare beläggning. Spångar och ramper har gjort det enklare att nå platser som tidigare bara kunnat nås med ett par rejäla vandringskängor på fötterna.
Utvecklingen ligger i linje med de mål för friluftslivet som riksdagens antog för snart nio år sedan. Ett av de tio målen som politikerna har satt upp handlar om att göra naturen tillgänglig för alla. Enligt målet ska alla människor ha möjlighet att vistas i och njuta av såväl natur- som kulturlandskapet.
ANNONS 
Enligt Naturvårdsverkets senaste uppföljning av målen har drygt sju av tio kommuner friluftsområden med god tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning.
Men utvecklingen kommer också med vissa utmaningar. Ökad tillgänglighet till naturen riskerar att skapa spänningar och intressekonflikter mellan olika mål och värden. Detta blir tydligt i en ny studie från Mittuniversitetet.
»Vad är natur? Vilken natur är det vi ska skydda och vem ska få uppleva den skyddade naturen?«
Kristin Godtman Kling
– Det finns en problemtik här som kan vara ganska svår att hantera för de som jobbar med de här frågorna, säger Kristin Godtman Kling, doktorand vid universitetets centrum för turismforskning, Etour.
Hon har intervjuat förvaltare av naturmiljöer på olika platser i landet för att förstå hur de ser på arbetet med målet om att naturen ska vara tillgänglig för alla. Samtliga respondenter i undersökningen pekade på att det finns konflikter inom området som kan vara komplicerade. Inte minst ger många uttryck för att ökad tillgänglighet kan skada känslig natur.
– Det finns de som talar om att naturen blir förstörd om man gör den tillgänglig. Vad betyder det att naturen blir förstörd? Man kommer in på väldigt filosofiska frågor. Vad är natur? Vilken natur är det vi ska skydda och vem ska få uppleva den skyddade naturen? Det blir ju väldigt exkluderande om det bara är vissa som ska få uppleva den, säger Kristin Godtman Kling.
Många av de som jobbar med frågan menar att att det finns en inbyggt orättvisa här, berättar Kristin Godtman Kling. Alla människor kommer inte att ha förutsättningar att uppleva alla naturmiljöer.
– Jag tolkar det som att naturskydd prioriteras högre än tillgänglighet i många områden, eftersom att det finns den här idén om att för mycket infrastruktur förstör naturen och de upplevelsevärden som många människor eftersöker.
Konkret kan den här konflikten handla om allt från att boende i närområdet ogillar att stigarna de alltid har trampat på plötsligt breddas och att slitaget i skogen ökar till att ökad tillgänglighet lockar fler besökare vilket i sin tur skrämmer bort djurliv eller försämrar förutsättningarna för känsliga växter och djur.
Samtidigt kan tillgänglighetslösningar bidra till att skydda känslig natur, menar Kristin Godtman Kling.
– Tillgänglighet och tillgänglig infrastruktur är ett viktigt verktyg för naturvården. På så vis kan man styra besökare till och från områden eftersom att de allra flesta går där det är mest bekvämt, vilket är på tillrättalagda stigar och spångar, gärna där det finns information att ta del av.
Ett annat dilemma för den som arbetar med att tillgängliggöra naturen är att undvika att de inkluderande ambitionerna blir exkluderande. Detta kan faktiskt bli fallet om man inte tänker sig för, varnar Kristin Godtman Kling.
– Om man kommer till ett naturreservat och där finns en tillgänglig stig, som kanske inte är så lång, kan det bli så att den som har behov av anpassning hänvisas till den stigen och alla andra tar stigarna som är mer utmanande.
Ytterligare ett problem är om stigar och spångar blir för breda och tillrättalagda.
– Känslan kan bli att man är på en autostrada i naturområdet vilket kanske inte ger den naturkontakt som man vill ha.
Hon understryker samtidigt vikten av att alla människor är olika, även personer med funktionsnedsättning. Där den ena vill ha en flack och trygg stig att ta sig fram på vill den andra ha mer lutning och större utmaningar.
– Man kan inte försätta att alla vill ha samma sak. Där måste man som förvaltare och designer tänka till kring hur man kan erbjuda en miljö som är så varierad som möjligt men som samtidigt är inkluderande och bra för alla.
Problematiska exempel kan vara om det finns en särskild attraktion i ett naturreservat. Kanske någon speciell ravin eller spricka. Går då den tillgängliga stigen vid sidan av ravinen blir det helt fel, menar hon.
– Då kommer man inte att kunna se huvudattraktionen i området eftersom att man blir förpassad till sidan av i skogen. Det är ju extremt exkluderande trots att man har gjort ansträngningar att vara inkluderande.
En sak som förvånade Kristin Godman Kling var att det är ovanligt med samarbete mellan funktionshinderorganisationer och förvaltare av naturområden. Av de förvaltare som deltog i studien var det i princip ingen som hade något aktivt samarbete med någon användarorganisation. Istället brukar många anlita tillgänglighetskonsulter när ett område ska utvecklas, samarbeten som ofta rinner ut i sanden efter ett tag.
– Jag är övertygad om att det är oerhört viktigt att inkludera de personer som ska använda miljöerna i hela processen, med flera olika perspektiv. Annars kanske det blir så att de inkluderande miljöerna blir exkluderande. Ökat samarbete är A och O.
»Vad är natur? Vilken natur är det vi ska skydda och vem ska få uppleva den skyddade naturen?«
