Porträtt av Tobias Holmberg
Tobias Holmberg
Foto: Albert Martinsson

Funktionshinderrörelsen måste ta aktiv del i försvaret av alla människors lika värde. Det som idag handlar om avvisande av flyktingar kan i morgon handla om utrensning av personer med funktionsnedsättning, skriver Tobias Holmberg.

För några dagar sedan stod vi utanför Migrationsverkets förvar i Märsta, norr om Stockholm. På bussen som avgick därifrån till Arlanda, för vidare transport till Kabul i Afghanistan, satt ett 10-tal personer. Människor som tagit sig hela vägen till Sverige för att söka asyl, men som väl här mötts av avslag och tvångsutvisning tillbaka till det de flytt ifrån.

För dem som utvisades den där dagen är Afghanistan en farlig plats. Det är inte osannolikt att flera av de inte längre är i livet. Trots vetskapen om situationen för många i Afghanistan fortsätter svenska myndigheter och politiker att utvisa människor till en milt sagt osäker framtid.
Utvisningarna är i sig en kostsam process. Under de timmar som jag, tillsammans med andra aktivister gjorde allt vi kunde för att stoppa utvisningen, fanns omkring 20 polisbilar på platsen.
Och visst, det går att kritisera oss. Vi både fördyrar och försvårar processen, det är syftet. Eller så kan man rikta kritiken mot det system som upprätthåller en världsbild som slår fast att de människor som råkar vara födda i något annat land, inte har samma rätt till sitt liv om de kommer till Sverige.

Varför väljer då jag som är född i Sverige av svenskfödda föräldrar att ställa mig i vägen för en polispiket som kör emot mig? Varför tar jag emot smällar från polisen för att försvara tio för mig totalt okända personer?
Propagandan idag är massiv: »Massinvandring kostar massor!« hörs dagligen i debatten. Jag vet en annan grupp som kostar massor. Vi. Vi har som har någon form av funktionsnedsättning.
Detta är ett faktum som tidigare har använts politiskt, visserligen i en annan tid men med idéer inte helt olika de som propageras ut idag.
Jag pratar om Adolf Hitler, som under senare delen av 1930-talet inledde en massiv propaganda om hur kostsamma personer med olika funktionsnedsättning var för det tyska folket. Propagandan legitimerade inrättandet av koncentrationsläger runt om i Tyskland och som slutligen resulterade i ihjälgasandet av först sådana som mig, personer med funktionsnedsättningar, och senare miljontals andra människor på olika grunder.

Så för att återgå till frågorna jag ställde ovan: Varför ställer jag mig i vägen när svenska staten utövar sin makt mot människor som står utanför? Jo, för att jag ser min skyldighet gentemot vår historia att stå upp för andra människor, oavsett om de kommer från Afghanistan, är svindyra medborgare med funktionsnedsättningar eller har en annan religion än vad jag har.
Vi inom funktionshinderrörelsen måste ta vår del i kampen, för ett solidariskt samhälle där det finns plats att avvika från normen, oavsett vilken. Vi är skyldiga att ta strid för ett samhälle som inte reducerar människors värde till kronor och ören, annars står vi näst på tur. Funktions­hinderrörelsen och vi som bryter funktions­normen måste bita ihop och ställa oss längst fram tillsammans med de som redan tagit sin roll. För visst knuffarna från polisen känns nu, men skottet i pannan senare känns mer.

Tobias Holmberg
Aktivist och tidigare ordförande i Förbundet unga rörelsehindrade

Text:

En kommentar på “Vi är skyldiga flyktingarna vårt stöd

Kommentarer är avstängda.