Vi vet förvånansvärt lite om fördomar och attityder

Det här är en krönika. Åsikter i texten är skribentens egna.

En kommentar på jobbet, ett skämt i lunch­rummet, en blick i mötesrummet – diskriminering av personer med funktionsnedsättning behöver inte alltid vara uppenbar. Ofta är den subtil, men effekten är lika verklig. Statistiken bekräftar bilden. En tredjedel av personer med funktionsnedsättning uppger att de blivit utsatta för diskriminering eller kränkande särbehandling i arbetslivet. Men bakom siffrorna finns något mer svårfångat – fördomar och attityder. Och om dem vet vi förvånansvärt lite. Åtminstone i Sverige. 

Attityder till personer med funktions­nedsättning studeras bland annat genom att man mäter i vilken grad tillfrågade är villiga att delta i sociala kontakter, av varierande grad av närhet, med medlemmar i olika grupper, till exempel giftermål, vänskap eller som kollega. Här uppstår ett mönster. Personer med kroniska sjukdomar som diabetes och hjärtproblem hamnar ofta högst upp på listan över acceptans. Längst ned? Människor med psykiska funktionsnedsättningar, som schizofreni, eller personer med intellektuella funktions­nedsättningar. Hierarkin är tydlig.

Danska Handikapporganisationerna genomförde 2023 en undersökning som visade att endast 29 procent av danskarna tyckte det var okej om deras barn hade en partner med funktionsnedsättning. 54 procent kunde tänka sig en kollega med en fysisk funktionsnedsättning – men bara 42 procent en kollega med psykisk funktionsnedsättning. Skillnaderna är tydliga.

»Det låter som en styrkefras – men i själva verket markerar den en gräns mot andra med funktionsnedsättning«

Även i arbetslivet syns hierarkin. I en norsk studie (Berre, 2023) ansågs blinda arbets­sökande och personer med intellektuella funktionsnedsättningar vara minst anställningsbara. Mest anställningsbara var de med kroniska sjukdomar. Men ett mönster återkom: själva funktionsnedsättningen vägde tyngre än andra positiva faktorer som utbildning och erfarenhet.

Attityder är komplexa. Och egen erfarenhet av funktionsnedsättning är inte alltid ett skydd mot egna fördomar. Jag har själv, som hörselskadad, hört andra säga: »Det är inte vad man har i öronen som räknas, utan vad man har mellan öronen.« Det låter som en styrkefras – men i själva verket markerar den en gräns mot andra med funktionsnedsättning. 

En brittisk avhandling från 2006 visade att personer med funktionsnedsättning i stort hade samma hierarki och rangordning till personer med andra funktionsnedsättningar som personer utan funktionsnedsättning. En orsak som pekas ut är konkurrensen med andra grupper om resurser och att man vill undvika stigmatisering genom att bli sammanblandad med andra grupper längre ned i hierarkin. 

Ett motmedel, enligt författaren Mark Deal, är en större medvetenhet om de rättigheter som tillhör personer i andra funktionsnedsättningsgrupper. Det är ett sätt att se och stoppa diskriminerande beteenden. Kort sagt, vi måste gissla fördomen hos oss själva med ökad kunskap.