Det här är en krönika. Åsikter i texten är personens egna.
Jag har länge tänkt tanken att jag vill leda DHR. Att min resa som ledare skulle ta den början som den nu har gjort kunde jag inte ana, men nu är vi här. I drygt tre månader ska den interimsstyrelse som valdes vid vårt ajournerade förbundsmöte i oktober bidra till att skapa goda förutsättningar för deltagande under fortsättningen av det digitala mötet.
I skrivande stund har det gått nio dagar sedan vårt livesända förbundsmöte. Inför öppen ridå, osminkat och utan omsvep, blottades ett missnöje som jag och mina kollegor i interimsstyrelsen, tillsammans med kansliets personal, behöver ta på allvar.
För mig är det viktigt att vi inte stannar vid att konstatera att missnöjet finns. Vi behöver lyssna på vad det handlar om, försöka förstå vad som ligger bakom och ta med oss erfarenheterna i den utvärdering som nu ska genomföras. Det handlar inte om att snabbt hitta enkla svar, utan om att våga lyssna och lära av det som har hänt.
Jag vill vara en närvarande, tillgänglig och lyhörd ledare. För mig innebär det att vara öppen för samtal, att försöka förstå olika perspektiv och att inse att jag inte själv har alla svar. DHR bygger på våra medlemmars engagemang och erfarenheter. Därför måste det finnas utrymme för medlemmarnas röster och synpunkter när vi formar vår framtid.
»Det viktiga är hur vi möter varandra när vi inte är överens.«
Att vara lyhörd betyder inte att vi alltid kommer att tycka lika eller att alla frågor har enkla lösningar. Vi har olika erfarenheter och uppfattningar om hur vår organisation ska utvecklas. Det viktiga är hur vi möter varandra när vi inte är överens. Vi måste kunna lyssna även när det som sägs är svårt att höra och bemöta varandra med respekt, också när vi tycker olika.
Ibland behöver vi stanna upp och påminna oss om varför vi en gång engagerade oss i DHR.
När jag gick med i vårt ungdomsförbund på 1990-talet ville jag tillsammans med mina vänner i föreningen protestera mot en otillgänglig kollektivtrafik, en otillräcklig färdtjänst, främlingsfientlighet och dödshjälp.
I engagemanget fann jag både gemenskap och styrka. Ett engagemang som har följt mig sedan dess. Jag fortsätter för att säga tack till alla dem som gått före mig, till er som kämpar tillsammans med mig i dag och till kommande generationer. Jag hoppas att de ska få möta ett samhälle som är mer tillgängligt och jämlikt, där alla får möjlighet att leva på det sätt de själva önskar.
Det är också därför jag vill fortsätta engagera mig i DHR. Vi har fortfarande frågor att driva och förändringar att åstadkomma. Vägen framåt kommer inte alltid att vara självklar, och vi kommer inte alltid att vara överens. Men vi får inte låta våra meningsskiljaktigheter skymma det som förenar oss eller varför vårt arbete behövs.
Jag hoppas att vi kan ta vara på det engagemang som finns i vår organisation, lyssna på varandra och tillsammans hitta vägar framåt. För DHR:s framtid är något vi alla har ett ansvar för.




