Från årskiftet förändras det statliga bilstödet. Justerade inkomstgränser och nya tilläggsstöd kan ge högre bidrag till inköp av bil. Men samtidigt riskerar nya krav på fordonet att göra bilköpet dyrare.
Efter många års utredande och analyserande genomförde Försäkringskassan i våras en förändring av sin vägledning för hur bidrag till fordonsanpassning ska hanteras. Den nya vägledningen tog fasta på flera förslag från de senaste utredningarna om bilstödet. Bland annat infördes krav på dubbla offerter i samband med bilanpassning för att öka konkurrensen och pressa priserna. Men myndigheten öppnade också för möjligheten att neka bidrag till vad man anser vara vanligt förekommande fabriksmonterad utrustning, som värmare eller automatiska bakluckor, samtidigt som man skruvade åt kraven på vad som anses vara en lämplig bil att anpassa.
Den nya vägledningen har fått ekonomiska konsekvenser för bilköpare som är behov av vissa anpassningar, menar Ingrid Bohlin, verksamhetschef vid Mobilitetscenter i Göteborg.
– Försäkringskassan har frångått principen om att funktioner som medför en merkostnad och som är en nödvändighet för brukaren så är det ett antal sådana funktioner som inte längre beviljas som anpassning, oavsett om det går att köpa med bilen eller inte, säger hon och nämner motor- och kupévärmare som exempel.
– Man skjuter kostnader från anpassningsbidraget till privatpersonen, säger Ingrid Bohlin.
Till årsskiftet är det dags för steg två i omgörningen. Nu i november beslutar riksdagen om nya regler för bidragen till inköp och anpassning av bil. Syftet är att så stor del av anpassningsbehoven som möjligt ska uppfyllas redan när bilen köps och på så vis minska behovet av efteranpassning.
För att uppnå detta görs en omfattande ommöblering av stödet till inköp av bil. Grundbidraget för bilköp halveras från dagens 60000 kronor till 30000 kronor. Pengarna ska istället användas för att höja bidragen till de som har lägst inkomster och de som har behov av eftermonterade anpassningar.
Omfördelningen sker bland annat genom att nivåerna för det inkomstprövade anskaffningsbidraget höjs så att fullt bidrag kan lämnas till den som har en årsinkomst under 121000 kronor. Anpassningsbidraget trappas sedan av linjärt upp till en årsinkomst på 220000 kronor. Den som har högre inkomst än så får helt enkelt inget anskaffningsbidrag.
Höjningen av gränserna innebär, enligt regeringens beräkningar, att den som har garantinivån för sjukersättning kan få helt anskaffningsbidrag på 40000 kronor.
Utöver detta införs ett nytt bidrag som kallas tilläggsbidraget. Tanken med detta bidrag är att kompensera de bilköpare som behöver en större bil eller fördyrande originaltillbehör.
Tilläggsbidraget ska kunna lämna i tre olika fall som inte ska utesluta varandra:
- Den som behöver eftermonterade anpassningar kan få högst 30 000 kronor.
- Personer som behöver kunna använda rullstolen inne i bilen eller ta med en motordriven rullstol eller ett annat liknande hjälpmedel kan få tilläggsbidrag med högst 40000 kronor.
- Den som har behov av vissa särskilda originalmonterade anordningar ska kunna få bidrag med fastställda schablonbelopp.
Tanken med den nya bidragsstrukturen är att fler ska välja att köpa en bil som redan vid inköp uppfyller så många krav som möjligt. Men för att verkligen sätta tyngd bakom denna ambition införs också en rad förändringar av det så kallade anpassningsbidraget. Det nya regelverket slår fast flera av de krav som Försäkringskassan redan jobbar med. Till exempel ska det inte vara möjligt att få bidrag för anordningar som är att anse som standardutrustning eller som utgör normalt förekommande tilläggsutrustning. Därtill ska det bli lättare att neka bidrag om bilen som ska anpassas inte anses vara lämplig.
Med dagens regler får Försäkringskassan säga nej till anpassningsbidrag i de fall en bil anses vara uppenbart olämplig att anpassa. Med de nya reglerna tas ordet uppenbart bort samtidigt som nya kriterier för vad som anses vara ett lämpligt fordon att anpassa tas fram. Till exempel gäller att en bil som ska anpassas inte får vara äldre än fyra år eller ha gått längre än 6000 mil om det inte finns särskilda skäl.
Därtill ska Trafikverket arbeta fram ytterligare kriterier som ska avgöra vad som är en lämplig bil att anpassa. Detta är ett pågående arbete och ännu inte avslutat, men den bakomliggande principen handlar om att styra bilköpet till större fordon som inte kräver omfattande efteranpassningar.
Sammanfattningsvis kan förändringarna komma att innebära ökade kostnader för bilköparna. Det befarar företrädare för bilköpare och bransch som Funktionshinderpolitik har talat med.
– Förslaget är bedrövligt och gör att personer med funktionsnedsättning blir mer isolerade, säger Jihad Menhem, ledamot i DHRs förbundsstyrelse.
– Beloppsgränserna när det gäller anskaffningsbidraget kommer göra det omöjligt att för många att köpa en bil. Det tillsammans med ökade krav på nyare bilar för att få anpassningsbidrag gör att många personer helt kommer bli utestängda från bilstödet, säger han.
Ingrid Bohlin på Mobilitetscenter menar att det är svårt att överblicka de fulla konsekvenserna av regelförändringarna innan Trafikverket är klara med kriterierna för vad som är ett lämpligt fordon att anpassa.
– Det beror helt på vad de kommer fram till. Försäkringskassan vill uppenbarligen minska antalet golvsänkta fordon efter som de innebär en stor kostnad. Om kriterierna för en lämplig bil innebär en större minbuss så innebär det en väldigt stor förändring för en privatperson.
Att det kommer att ställas krav på större bilar tycker hon är uppenbart.
– Det är ju enda sättet. Annars minskar de ju inga kostnader. Kalkylen bygger på att många får bilstöd som inte behöver anpassning. Det man gör är att lyfta ut många funktioner som tidigare har varit anpassning och att man försöker bli av med så många golvsänkningar som möjligt.
Arbetet med de nya fordonskraven arbetas just nu fram hos Trafikverkets bilstödsenhet och ska vara klart innan årsskiftet. Utgångspunkten är att utifrån olika användares förutsättningar och behov ta fram riktlinjer som styr bilköparen mot bilar som kräver mindre efteranpassningar och således sparar pengar åt samhället. Arbetet handlar inte om att ta fram en lista med godkända bilmodeller utan måste hitta en avvägning mellan faktorer som fordonsstorlek, personliga egenskaper och hjälpmedelsbehov.
– Sitter du i en rullstol och ska ta dig in i en bil ska de här kriterierna säkerställa att du styrs mot en bil som är användbar, både när det gäller storlek och hanterbarhet, säger enhetschefen Bert Olsson.
Avsikten är inte att flytta kostnader från samhället till den enskilde bilköparen, menar han. Istället handlar det om att hitta en lösning där alla är vinnare.
– Vi ska försöka hitta en väg som gynnar både brukaren och samhället, säger Bert Olsson.
Effekterna av de nya reglerna kommer dock att innebära besparingar på bilstödet. Totalt räknar regeringen med att statens kostnader minskar med mellan 19 och 29 miljoner kronor per år. Kostnaderna för eftermonterade anpassningar minskar dock mer än så, över femtio miljoner kronor per år, ett faktum som kan få konsekvenser för den svenska anpassningsbranschen.
– Hela branschen kommer att gå ner eftersom att kakan minskar. Det kan betyda att det blir längre till serviceställena för många bilägare, säger Björn Kayser, vd för förteget Bilanpassning i Staffanstorp och ordförande i branschföreningen Svensk fordonsanpassning.
Han befarar att besparingarna även kan få konsekvenser för branschens möjligheter att följa med den tekniska utvecklingen i bilbranschen. Fler fabriksmonterade funktioner förändrar också de tekniska förutsättningarna för anpassningsföretagen som inte längre kan sälja ett helt koncept utan måste anpassa sig till olika biltillverkares lösningar för funktioner som automatiska bakluckor.
– Det finns ju inte heller något incitament för branschen att ta fram nya lösningar när man inte kan vara med och sälja. Det känns som ett väldigt bakslag. Redan idag är det få produkter som är utvecklade i Sverige och det lär inte komma många fler om det inte finns någon möjlighet att tjäna pengar på dem.
Den här artikeln publicerades ursprungligen i Funktionshinderpolitik #5/2016.
ANNONS 
