Ny standard vägleder till tillgängliga laddplatser

Det är fortfarande ovanligt att publika laddstationer för elbilar är tillgängliga och användbara för personer med nedsatt rörelseförmåga. Trots statliga subventioner och en massiv utbyggnad under senare år möts elbilsägare ofta av smala parkeringsplatser och utestängande staket som ska skydda laddarna från påkörning. 

– Det är vanligt att du inte kommer åt stationen överhuvudtaget. Du kommer inte åt laddhandsken och du når inte betalningsfunktionen eftersom displayen sitter för högt, säger Peter Ojala, ombudsman på DHR. 

Tillsammans med kollegan Lars-Göran Wadén har han kartlagt tillgänglighetshinder som möter elbilsägare vid dagens laddstationer. Problemen handlar både om utformningen av själva platsen där laddutrustningen är monterad och utrustningen i sig. 

– Tyngden i själva laddhandsken är en sådan detalj som försvårar. Att få med sig den från laddaren, ansluta den till bilen och sätta tillbaka den är en utmaning i sig, säger Lars-Göran Wadén. 

Men nu kan det bli ändring. I september i år publicerades en svensk standard som i detalj reglerar hur en laddstation ska utformas för att vara tillgänglig och användbar för alla. Arbetet har pågått i två år och har inkluderat företrädare för drivmedelsbranschen, Trafikverket, DHR och flera andra användarorgansationer. Tillsammans har de gått i genom alla delar av en laddplats för att formulera krav för hur de ska utformas för att kunna användas av förare med nedsatt rörelseförmåga. 

Initiativet till arbetet kommer från det regionala projektet Förnybart 2030, som jobbar för fossilfria transporter i Jämtland och Västernorrland. De har på olika sätt jobbat med tillgänglighet till publika laddstationer sedan 2018. Projektledaren Johan Lagrelius tycker att staten har misslyckats med att ta sitt ansvar för tillgängligheten. 

– Det är märkligt att man har kunnat släppa en sådan här boll mellan stolarna. Trots att bristerna har påtalats, har ingen fått ett övergripande ansvar för tillgängligheten till laddstationer eller ansvar för tillsyn av tillgänglighet, säger Johan Lagrelius, projektledare för Förnybart 2030. 

Den nya standarden specificerar vilka krav på parkeringsutrymme, betalfunktioner och ladd­utrustning som behöver uppfyllas för att laddningsplatsen ska fungera för alla elbilsförare. Kraven har kommittén bakom standarden arbetat fram i konsensus. Det betyder att alla är överens om vilken nivå av tillgänglighet som är rimlig att kräva. 

Ett viktigt grundkrav är att platsen har tillräckligt med utrymme. Standarden ställer krav på att minst en parkeringsyta vid varje laddstation är extra bred.

– I dag byggs det för trångt. Det bästa vore om alla parkeringsytor vid laddplatserna blir lika breda som det som vi behöver. Nu kommer det att bli konflikter, säger Peter Ojala som tillsammans med Lars-Göran Wadén har deltagit i arbetet med standarden för DHR:s räkning. 

De tror att standarden kan bidra till bättre tillgänglighet, men menar ändå att den bygger på ett antal kompromisser.

Måttkraven har varit svårast att komma överens om, berättar de båda ombudsmännen. För att laddplatsen ska vara tillgänglig för så många som möjligt måste man ta hänsyn till en mängd olika fordon och anpassningslösningar. Vissa tar ut rullstolen ur bakluckan medan andra har en ramp från en sidodörr. Situationen kompliceras sedan av var på fordonen som laddanslutningen sitter. 

– Sitter den fram, bak eller på sidan? Beroende på vad man har för svängradie påverkar det möjligheten att nå laddstationen och dess handtag och att ta sig till bilen och tillbaka igen, säger Lars-Göran Wadén.

Trots kraven blir det inte dyrare att bygga en tillgänglig laddstation än de otillgängliga som byggs i dag, menar de båda ombudsmännen. 

– I dag bygger de otillgängligt, vilket betyder att de får göra om senare. Bygger de som vi anger så blir det rätt från början, säger Peter Ojala.

Johan Lagrelius hoppas att den nya standarden ska bidra till att staten tar ett samlat grepp om tillgängligheten till den publika laddinfrastrukturen. 

– Standarden är en väldigt viktig delseger för oss som har jobbat med det här. Men slutmålet är att vi ska kunna luta oss tillbaka och veta att det finns en myndighet som har huvudansvar för det här. Och att det också finns en utpekat tillsynsansvar, gärna med lite udd så att det faktiskt blir en konsekvens om man inte uppfyller de krav som finns.

Samtidigt kan den svenska standarden bli kortlivad. Under hösten har arbetet med en europeisk standard för tillgängliga och användbara laddstationer inletts. Arbetet ska synka flera nationella standarder från de olika medlemsländerna. Den svenska standarden finns med som ett av underlagen för arbetet och Johan Lagrelius kommer att ingå i den kommitté som jobbar fram den europeiska standarden. 

– Många aktörer ser nog den kommande europeiska standarden som den absolut viktigaste. Den kommer att gälla i flera länder vilket gör att man kan ta fram ett koncept som fungerar över hela bredden av länder man jobbar och verkar i.