Normkritisk blick på nya Kiruna

När malmgruvan i Kiruna underminerar stadens centrum öppnar sig möjligheten att bygga en ny välkomnande stad som är tillgänglig för alla. Kanske kan ledord som normkritik, social hållbarhet och inkludering påverka det nya stadsbygget.
Planerna på att flytta Kirunas stadskärna påbörjades redan i början av 2000-talet. Gruvbolaget LKAB kunde konstatera att  malmkroppen i gruvan var större än vad gruvbolaget LKAB tidigare trott och det sträckte sig rakt in under stadens nuvarande centrum. Sprickbildning från gruvdriften flyttade sig dessutom allt närmare bebyggelsen. Samhället ställdes inför ett svårt val: Lägga ner gruvan i förtid eller offra staden?
Gruvbolaget och kommunen kom fram till en radikal lösning. Stadens centrum fick helt enkelt flytta på sig. Enkelt, är naturligtvis fel ord. Flytten av en stadskärna är allt annat än enkelt. I praktiken betyder det att människor behöver lämna sina hem, butiker tvingas slå igen och företag och föreningar måste hitta nya lokaler. Till och med politikerna och tjänstemännen i stadshuset får flytta på sig när gruvan slukar marken som stadshuset är byggt på.
För att lösa detta måste en helt ny stad byggas med bostäder, service och arbetsplatser. Flera kulturhistoriskt viktiga byggnader flyttas och nya ska komma till för ersätta det gamla.
Idag har den nya staden börjat växa fram, tre kilometer öster om nuvarande centrum. Än så länge är det bara det nya stadshuset som har kommit på plats. I mitten av maj ska det vara klart för överlämning till kommunen. På den gamla skjutbanan intill har bygget av nya studentbostäder påbörjats, men i övrigt är större delen av den nya staden fortfarande under planering och projektering. 
Att flytta centrum i en stad med 20000 invånare en bit norr och polcirkeln är naturligtvis ingen som görs i en handvändning. Arbetet har på olika sätt stött på problem och tidsplanen har fått revideras. Bland annat har de senaste årens byggboom i övriga landet gjort det svårt att få byggbolag att flytta sina resurser till Kiruna.
Men en stadsflytt innebär inte bara bekymmer. När den gamla staden överges och en ny byggs finns förstås också stora möjligheter att skapa en stadsmiljö som är attraktiv och funktionell och där alla människor känner sig inkluderade och välkomna. Inte minst ger det förutsättningar att bygga hus, gator och torg som fungerar för den som har nedsatt rörelseförmåga eller synskada. Platser som är fria från de barriärer som fortfarande är vanliga i de flesta svenska stadskärnor som har rötterna i en tid med byggnormer som inte räknande in lika många som dagens.

Ann-Christin Samuelsson är tillväxtchef i Kiruna kommun och ansvarig för stadens arbete med social hållbarhet. Hon ser stadsflytten som en möjlighet att skapa en stad som är mer inkluderande än den gamla och som kan locka nya människor till Kiruna.
– Vi har fokus på att det ska vara tillgängligt för alla typer av människor. Den chansen har vi nu med nya Kiruna. Då är det viktigt att vi från planeringsstadiet fram till utförandet har den tanken med oss, säger Ann-Christin Samuelsson. 
Hittills har dock det sociala perspektivet hamnat lite i skymundan i arbetet med stadsomvandlingen. På politisk nivå finns klart uttalat att nya Kiruna ska bli en jämställd och socialt inkluderande stad. Men i praktiken finns det mer att göra, medger Ann-Christin Samuelsson.
– Om vi bygger en stad för framtiden så måste vi tänka att det ska vara öppet och inkluderande, säkert och tryggt, och tillgängligt för alla. Vi har en ganska hög arkitektonisk höjd i det vi gör men när det kommer till tillgänglighet för alla människor kanske vi behöver bli lite bättre.
Vad innebär då en inkluderande stadsbebyggelse? Ann-Christin Samuelsson vänder på resonemanget och tar Kirunas befintliga centrum som ett exempel på en exkluderande stadsbebyggelse. Kuperad terräng gör det svårt för den som har nedsatt rörelseförmåga och stadsplaneringen skapar svårigheter för såväl synskadade och äldre som cyklister. Här bor dessutom många äldre.
– Det är ju en sak vi har att jobba med i den nya staden, att bli bättre på att skapa förutsättningar för alla att ta sig fram. 

Att bryta ner övergripande visioner om tillgänglighet och inkludering till praktisk handling i ett omfattande byggprojekt är inte något som sker per automatik. Visst finns lagar och regler om att byggnader och allmänna platser ska vara tillgängliga och användbara för alla, men det är långt ifrån säkert att de räcker som styrmedel för att slutresultatet verkligen ska leva upp till visionerna.
– Idag finns gällande lagar som föreskriver många saker som är bra, men det går också att komma runt dem. I vissa fall kanske man inte heller förstår vad föreskrifterna syftar till, säger Åsa Wikberg Nilsson, forskare vid Luleå tekniska universitet och ansvarig för ett projekt som med utgångspunkt i Kirunas stadsomvandling ska jobba fram och visualisera principer för hur man utformar en inkluderande och tillgänglig stad.

Hon exemplifierar med att dagens byggregler kräver minst 90 centimeter breda dörrar. Ändå förekommer dörrar som bara är 70 centimeter i nybyggda hus. Ett annat exempel rör  säger regelverket att befintliga byggnader ska göras tillgängliga för rullstolsanvändare när de byggs om. Där placeras inte sällan ramper och tillgängliga entréer på baksidan eller så hänvisas besökare till köksingångar eller personalentréer.
– Man följer regelverket men det får konsekvensen att många känner sig bortvalda eller som undantagsfallet.  
Projektet som drivs av Innovationsplattform Kiruna tillsammans med Luleå tekniska universitet och Research Institutes of Sweden (Rise) är finansierat av statliga Vinnova och ska i ett första steg kartlägga lagstiftning och forskning om universell design och normkritisk analys.
Goda exempel från hela världen ska sammanställas och utgöra grunden för det andra steget i processen där forskarna ska utveckla praktiska verktyg för stadsplanerare, arkitekter och byggare. 
– Vi tänker att vi ska skapa ett visuellt material som tydligare beskriver principer för att åstadkomma en större inkludering så att vi slipper de här baksidesramperna och att staden utformas så att den fungerar för alla.
Om allt går vägen ska dessa sedan komma till praktisk användning i den pågående stadsomvandlingen. 
– Vi hoppas att vi ska kunna påverka processen i Kiruna. Vår målsättning är att faktiskt få dem att tänka till en gång extra, eller flera gånger extra helst, så att de här principerna blir levande i det nya Kiruna, säger Åsa Wikberg Nilsson
Att den nya staden blir tillgänglig och inkluderande är helt avgörande för Kirunas utveckling, anser tillväxtchefen Ann-Christin Samuelsson.
–  Utan inkludering så får vi ingen tillväxt. Vi pratar ju ofta om ekonomisk tillväxt och där tror jag inte att vi skulle få någon ekonomisk tillväxt utan inkludering.
Staden står idag står inför flera utmaningar rent befolkningsmässigt. Det handlar bland annat om att det finns en stor inpendling både till jobben i gruvan och till den växande byggsektorn.
– Men vi vill ju att människor ska bosätta sig här och de måste de kunna känna att det är inkluderande i Kiruna, att det går att vara både ung och gammal och ha sina egna uttryck och önskemål. Annars får vi bara in- och utpendling av arbetskraft och det är inte bra, säger Ann-Christin Samuelsson.  
Men precis som Åsa Wikberg Nilsson ser hon utmaningen i att omsätta den övergripande visionen i verklighet. 
– Det är därför det här projektet är så viktigt. På planeringsstadiet när man skriver dokument så finns det här perspektivet oftast med. Det är välutbildade människor som vet att det ska finnas med. När man sedan projekterar och bygger så måste vi få den här tanken att hänga med i hela kedjan, säger Ann-Christin Samuelsson.
Det är också stora krafter som håller emot. Att bygga en ny stad är en en komplex, långdragen och inte minst kostsam historia.
– När man väl har igång de här processerna så ska allt gå så snabbt som möjligt och vara så kostnadseffektivt som möjligt. Då blir frågan hur vi håller i det här så att vi inte tappar de här frågorna fram tills dess att vi har slutresultatet. Det är tid, utbildning och pengar som är utmaningen. Viljan finns, säger Ann-Christin Samuelsson. 
 
Det här är en artikel från Funktionshinderpolitik #2/2018. Beställ en prenumeration här.