Det här är en krönika. Åsikter i texten står skribenten för.
Har du svårt att skriva på ett tangentbord eller är du bara trött på det? Snart kan du skippa det. Åtminstone om tech-miljardären Elon Musk får som han vill. I maj offentliggjorde han att ett av hans bolag, Neuralink, hade fått tillstånd av den amerikanska läkemedelsverket FDA att inleda en studie där man opererar in hjärnimplantatet »The Link«. Med detta implantat borde man kunna styra och kommunicera med datorer enbart med tankar.
En av målgrupperna är ryggmärgsskadade, som hoppas kunna återfå kontrollen över motoriken. Andra grupper som nämnts är personer med depressioner och kognitiva funktionsnedsättningar. Men för Elon Musk är detta bara början. I förlängningen tänker han sig att implantatet ska bli ett sätt för människor att uppgradera sig och erhålla nya förmågor genom att koppla samman den mänskliga hjärnan med artificiell intelligens. Detta har naturligtvis skapat debatt.
Men idén om att kombinera människa och teknik är inte ny. På 1960-talet introducerades begreppet »Cyborg« – en ny form av varelse som kombinerar organiska och artificiella delar. »Cyborg« har blivit ett återkommande tema i många science fiction-filmer, som illustration av såväl en skrämmande framtid som ett löfte om nya möjligheter för mänskligheten – inte minst för personer med funktionsnedsättning.
ANNONS 
Men vad innebär detta? Den amerikanska funktionsrättsaktivisten Jillian Weise menar att utvecklingen drivs av dem som hon kallar för »Tryborger«. Med det menar hon personer utan funktionsnedsättning som sover med smarta klockor, mäter sömnen och skryter om hur många steg de tar dagligen. De vill vara cyborger. Men de är det inte. De är förfalskade cyborger – tryborger.
»Tryborgerna saknar helt enkelt den erfarenhetsbaserade kunskap att leva tillsammans tekniken som de verkliga cyborgerna har.«
Lars Lindberg
Att vara beroende och integrerad med tekniken, som personer med funktionsnedsättning behöver för att gå, höra, prata och andas, är en helt annan dimension, menar Jillian Weise. Om batteriet i aktivitetsklockan tar slut händer inget avgörande. Tryborgens liv går vidare. Men om batteriet i ett implantat eller en protes tar slut, får det helt andra konsekvenser. Tryborgerna saknar helt enkelt den erfarenhetsbaserade kunskap att leva tillsammans tekniken som de verkliga cyborgerna har, men det är tryborgerna som talar på konferenser och skriver om utvecklingen.
Vem ska tekniken vara till för och på vems villkor? Historien har visat vilka förödande konsekvenser det kan få. På 1960-talet föddes 186 barn med omfattande skador på armar och ben efter att deras mammor hade tagit sömnmedlet Neurosidyn. Detta ledde till en stor forskningssatsning på att utveckla proteser för barnen. Men proteserna designades för att efterlikna mänskliga armar och ben – de fyllde ingen praktisk funktion för barnen. Många fick istället nya skador och slutade använda proteserna. Det var personer utan funktionsnedsättning vars behov och normer som styrde.
Är vi på väg att upprepa detta misstag i den snabba tekniska utvecklingen som nu pågår? Makten över diskussionen kring teknikutvecklingen behöver ifrågasättas och debatteras på ett sätt som idag inte sker. Och cyborgernas röst höras.
