Det här är en debattartikel. Åsikter i texten står skribenten för.
Det som utspelade sig under DHR:s förbundsmöte kan inte beskrivas som något annat än ett monumentalt och pinsamt haveri. Att en över hundra år gammal organisation förlamas, ajournerar sitt högsta beslutande organ genom lottdragning och ser sin förbundsstyrelse kasta in handduken i affekt, är djupt ovärdigt.
ANNONS> 
När jag slog på sändningen från förbundsmötet såg jag fram mot en spänstig ideologisk debatt om den uppgift som DHR står inför. Det är nödvändiga strategiska vägval som behöver göras.
Vi som lever med normbrytande funktionalitet står inför historiskt avgörande strider. Våra mänskliga rättigheter monteras ned i realtid; assistansen urholkas, inkluderingen i samhället attackeras öppet av politiken och funkofobin är strukturellt institutionaliserad. I detta läge krävs en rörelse som är strategisk, offensiv och kapabel att driva systemförändring. Istället bjuder DHR offentligheten på ett internt sammanbrott över mötesteknik.
Om vi inte ens klarar av att genomföra ett årsmöte, hur ska vi då kunna övertyga makthavare om att vi är en kraft att räkna med?
Att den redan ifrågasatta förbundsstyrelsen väljer att avgå med omedelbar verkan när de möter motstånd i en formfråga är ett ansvarslöst agerande. Att motivera sin avgång med att »man inte vill leda ett förbund som inte vill bli lett av oss« är reaktivt och osolidariskt.
Ledarskap handlar inte om att verka under förutsättning av total konsensus eller applåder. Ett ledarskap prövas när det blåser. Genom att abdikera på stående fot försatte styrelsen förbundet i ett akut maktvakuum och tvingade fram en hastigt tillsatt interimsstyrelse.
Men skulden ligger inte enbart hos den avgångna styrelsen. Förbundsmötets ombud har ett minst lika tungt ansvar att rannsaka sig själva för.
Att skylla organisatorisk oförmåga på verktygen håller inte. Det digitala mötets former och den tekniska plattformen fanns tydligt redovisade i möteshandlingarna. Det ingår i det demokratiska förtroendeuppdraget att läsa in sig, förbereda sig och behärska de spelregler som gäller. Att som ombud dyka upp till förbundets viktigaste arena och haverera processen för att man inte tagit till sig instruktionerna är inte bara lättjefullt, det är ett underbetyg åt den interna föreningsdemokratin.
Demokrati är inte en abstrakt princip som sköter sig själv eller som någon annan ska leverera åt dig, det är ett praktiskt hantverk som kräver ansträngning och förberedelse av varje enskild deltagare. Det behöver var och en av ombuden förstå.
När DHR nu går in i ett flera månader långt interimsstyre fram till januari måste alla inblandade ställa sig frågan: Vad är syftet med vår organisation?
DHR bildades inte för att fastna i procedurstrider och lottdragningar. DHR har ett uppdrag att flytta fram positionerna för mänskliga rättigheter, utmana funktionshindrande strukturer och göra funktionsrättskonventionen till verklighet. Varje timme som läggs på internt navelskåderi är en förlorad timme i den politiska kampen.
Det är hög tid att såväl förtroendevalda som ombud ser bortom sin egen prestige, inser allvaret och börjar ta det demokratiska ansvaret som en över hundraårig folkrörelse kräver. Våra rättigheter har inte råd med fler haverier.
Av Tobias Holmberg
Tidigare förbundsordförande, Unga Rörelsehindrade
