En traktor bland racerbilar 

Maria Chöler: Det är omöjligt att med säkerhet sia om ett barns framtid, särskilt när barnet inte utvecklas enligt ordinarie utvecklingskurva.

Det här är en krönika. Åsikter i texten är skribentens egna.

»Tänk, jag visste hela tiden att det skulle gå bra för dig, säger hon och ler uppmuntrande. Jag såg det redan när du var liten! Du var så smart!«

Jag ler snällt och tackar för komplimangen men jag kan inte ta till mig av de vänliga orden. Det stämmer inte. Jag var inget smart barn men jag var inte heller osmart. Jag var bara långsam, väldigt långsam. Medan de andra barnen sprang omkring på gräsplätten bakom förskolan så krälade jag mig framåt i gräset. Jag kunde inte gå. Jag kunde inte stå. Jag kunde inte sitta. 

Det dröjde länge innan jag hade koll på min egen kropp (om jag nu har det?) och när jag väl löst rörelsekoden så var det dags för nästa steg. Även övriga delar av hjärnkontoret krävde sin tydliga ledare! 

Jag lärde mig läsa och jag lärde mig skriva. Jag lärde mig att tolka världen omkring mig och att reagera adekvat på alla de intryck som en människa ställs inför. Allt tog dock tid. Maskineriet var trögt och den fördröjda utvecklingen ledde till tvivel. Varför presterade jag inte enligt gängse norm? Varför hamnade jag på efterkälken? Förstod jag inte bättre eller var jag bara långsam? 

»Min accelerationsförmåga är obefintlig och i många situationer känner jag mig extremt osmidig.«

Maria Chöler

Jag ser mig som en traktor bland racerbilar. Min accelerationsförmåga är obefintlig och i många situationer känner jag mig extremt osmidig. En fumlig klumpeduns! Ibland önskar jag att jag vore en racerbil. Jag vill vara snabb i såväl kroppen som knoppen, i alla fall lika snabb som min omgivning. Jag förbannar mig själv för att jag är långsam. Jag vill ju vara rapp och explosiv!

Som traktorn bland racerbilarna så riskerar jag att passera målsnöret sist. Men under åren har jag insett att jag faktisk kommer i mål. Till slut! Jag är långsam men stabil. En alltför snabb racerbil risker att fara i diket, missa viktiga avfarter eller få punktering. En traktor håller kursen. Sakta men säkert nöter jag ner de hinder som dyker upp längst med vägen. 

Det är omöjligt att med säkerhet sia om ett barns framtid, särskilt när barnet inte utvecklas enligt ordinarie utvecklingskurva. Som nära anhörig har man förstås en uppfattning kring den lilla individen men som utomstående är det svårt att förutse en människas framtid. Med facit i hand är det betydligt lättare att göra en kvalificerad gissning… 

Mitt facit visar att jag är en traktor och med åren har jag blivit bättre på att förhålla mig till alla racerbilar runtomkring. Sakta men säkert tar jag mig framåt och min förhoppning är att jag även fortsättningsvis kommer bemästra de hinder jag stöter på. Inte för att jag är smart – i alla fall inte smartare än någon annan – utan för att jag lärt mig att leva som en traktor. Ge mig tid så kommer jag i mål!