Det här är en krönika. Åsikter utryckta i texten är skribentens egna.
Den blåvita snön ligger i drivor och det är rimfrost på träden. Under natten har temperaturen sjunkit ytterligare ett par grader och den kalla vårsolen får de små snökristallerna i luften att skimra. Tv:n i vardagsrummet står på och jag följer jag uppladdningen inför Vasaloppet. Män och kvinnor i färgglada dräkter flåsar runt i spåren. Det diskuteras snödjup, spår och vallning. Vattenflaskor fylls på, energibars ätes och blåbärssoppa värms. Det ser så härligt ut och i mitt inre väcks en önskan om att få vara med.
Jag ser mig själv komma glidande i spåren. Jag har hittat den perfekta vallan och jag tar mig fram i hög hastighet. Det går som allra snabbast i nedförsbackarna och under de partier där jag slipper staka så har jag möjlighet att njuta av de vackra omgivningarna. I min fantasi befinner jag mig i ödemarken mellan två vattenstationer. Solen får de höga träden i omgivningen att kasta tydliga skuggor mot det kritvita underlaget och plötsligt hör jag ett väldigt knakande i vegetationen framför mig då en stor älgko dyker upp bakom en buske. Tänk vad man får se i skidspåret!
– Jag vill åka Vasaloppet, meddelar jag på hemmaplan.
ANNONS 
Vill. I mitt huvud så omformulerar jag meningen. Nästa år ska jag åka Vasaloppet! Jag känner mig otroligt taggad och övertygad om att detta är en av mina bättre idéer så ger jag mig ner i källan för att leta fram mina långfärdsskidor, pjäxor och stavar.
»Mina tidiga erfarenheter är som bortblåsta och min självinsikt lyser med sin frånvaro när jag med stor entusiasm gör mig redo att påbörja det första träningspasset«
När jag var liten så var vintrarna snörika (ibland!) och det var inte ovanligt att mina föräldrar tog med mig ut i skidspåret. Jag har alltså åkt skidor förr och jag minns hur härligt det var … eller? Jag förtränger att skidåkningen utgjorde en alldeles för svår balansövning. Jag vill inte minnas mina stelfrusna tår och hur nariga händerna hann bli då jag satt hopsjunken i en snödriva och skalade den stenhårda apelsin som tagits med som mellanmål ut i friluftsmyset. Mina tidiga erfarenheter är som bortblåsta och min självinsikt lyser med sin frånvaro när jag med stor entusiasm gör mig redo att påbörja det första träningspasset inför Vasaloppet 2024. Jag tar mig till en golfbana i närheten och när jag efter en hel del stök lyckats hamna i upprätt position i ett av de konstgjorda spåren så känner jag mig redan som en vasaloppsvinnare. Nu får norrbaggarna se upp!
Jag kommer en halvmeter innan jag trillar. Trots att jag påbörjat min skidkarriär på planmark så far benen åt varsitt håll och innan jag hunnit registrera vad som har hänt så ligger jag med ansiktet ner i snön.
Jag försöker resa mig upp men på något sätt kommer staven i vägen och jag trillar på nytt. Efter ytterligare ett par försök så är jag på benen. Jag gör en ansats att åka framåt men tappar omedelbart balansen. Det är först när jag ligger där, som en hjälplös sköldpadda på rygg, som verkligheten kommer i kapp mig. Nio mil i spåret känns plötsligt långt, extremt långt. Kanske är ett varv runt tomten ett mer passande mål?
Snart är det Vasalopp men ni behöver inte hålla utkik efter mig på startlinjen. Jag kommer inte delta utan precis som tidigare år kommer jag följa loppet framför tv:n. När jag känner förväntan spridas genom rutan och ser den ivrigt påhejande publiken så är det dock mycket möjligt att min feeling återvänder. Vem vet, det kanske kommer en dag när jag åker det förbenade långloppet. Om inte så tillåter jag mig att leka med tanken. Drömmar är viktiga. De driver oss framåt och ibland kan till och med en orealistisk dröm bli verklighet.
