Detta är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens.
Varje år samma visa. Hyresvärden skottar bara gården utanför mitt köksfönster. Nä, inte ens där. Jag ringer kundtjänst och klagar. En kvinnlig röst förstår problemet. Rullstol i snö går inte. Hon skyller på att det snöar för mycket och de inte hinner skotta.
ANNONS 
Hinner inte skotta? Vem skottar vägen till tunnelbanan?
Hon säger ring Stockholms stad. Sedan ångrar hon sig. Det är många som ringer, så ring inte. Vänta några dagar. Håll ut! Och som plåster på såren säger hon att det är många som har det svårt. Just nu.
Jag håller inne de finska svordomarna som poppar upp i skallen. Jag hummar som en förstående svensk och avslutar samtalet. Jag suckar. Ber assistenten koka kaffe. Fastän jag förstår kvinnan på kundtjänst så förstår jag inte. Hon är ju bara en bricka i ett större sammanhang. Det är en politisk fråga. Men vad hjälper det mig? Som medborgare har jag samma rätt som andra att röra mig fritt. I Norrland vet dom att det kommer snö och står redo med snöröjningen.
Politik drivs med hjärnan. Inte med hjärtat.
Jag måste åka in till stan på möte med socialtjänstministern om den krisande assistansen. Färdtjänst lär ha fullt med körningar. Jag trotsar snön och kör mot tunnelbanan. Rullstolen skenar in i en snödriva. Fastnar några gånger. Hjälpsamma människor drar och sliter stolen ur snömassan. Kliver av vid Centralen och sicksackar mellan snöhögarna på Drottninggatan. Målet är nått.
Jag är styrelseledamot i Intressegruppen för assistansberättigade. Vi ska träffa Socialtjänstministern och lotsas genom en sluss till mötesrummet. Ministern kommer något sent. Tar ögonkontakt med alla. Vi har ett bra samtal om behovsbedömning, stopp av återkrav, indexering av assistansersättningen och svårigheter att rekrytera kompetenta assistenter. Vi trycker på om att regeringen måste agera nu.
»…ändå får jag en känsla av att hon också är en bricka i något större.«
Några konkreta besked får vi inte, men ministern lovar återkomma »i närtid«. Hon verkar intresserad och lyssnar noga, ändå får jag en känsla av att hon också är en bricka i något större. Jag menar att det är finansdepartementet som fördelar pengarna. Jag gav henne min roman.
Det har börjat mörkna när mötet avslutas med gruppfotografering. Ministern säger att en politiker alltid ställer upp på bild. Jag går därifrån och tänker på min gamla lärare på en folkhögskola. Hon såg sina elever och stöttade oss till utveckling efter vår egen förmåga. En politiker är mer styrd av partiets vilja.
Snön ligger kvar. Fast lite mindre. Någon gång i veckan kommer snöplogen. Jag går inte ut om jag inte måste. Jag tänker att det borde finnas snökedjor till permobilen. Jag har kört Permobil i nästan fyrtio år. Däcken var större då och tålde köra i den moddiga Stockholmssnön. Motorn mer kraftfull och chassit av stötsäkert material. Nu för tiden är elektroniken utbytt till kretskort. Chassit av hård plast spricker när man nuddar något.
Det blir så när pengar styr marknaden. Kvaliteten är lika bra som en möbel från Ikea. Sågspån och masonit som lämnar märken i lacken. Tiden får oss att glömma det som var bra och får oss tro att det nya är det bästa.
Det saknas inkluderande tankesätt bland våra politiker. Alla beslut är oftast kortsiktiga och ogenomtänkta. Plånbokssnålheten brukar bli både dyrare och ger mer lidande än att sköta snöröjningen så det blir säkert för alla.
Mika Ihanus är poet och författare till boken »Fjärilen från Rovaniemi«.
