Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna
Vid Årstavikens södra sluttning på Södermalm i Stockholm reser sig Södersjukhusets vita byggnader. Vid invigningen 1944 var det nya centralsjukhuset Nordens största sjukhus och hade planerats in i minsta detalj. Studier av utländska sjukhus, fullskaleförsök av utrustning och inredning och nära samarbete med personalen markerade att sjukhusvården skulle bedrivas på ett modernt och rationellt sätt.
ANNONS 
Den drivande kraften bakom utformningen av sjukhuset var ingenjören Hjalmar Cederström, som var passionerat övertygad om att samhällsproblem bäst lösas med hjälp av teknik och rationell planering. Södersjukhuset var för Cederström bara en del i ett personligt projekt för att omdana samhället.
En av de samhällsfrågor han kom att engagera sig mest i var arbetsmarknadssituationen för personer med funktionsnedsättning, eller partiellt arbetsföra som det då hette. Vid denna tid fanns få samhällsinsatser mer än kontantstöd och anställning i statlig tjänst var ofta inte möjlig på grund av krav på läkarintyg. I såväl Stockholm som på riksplan drev han kravet att arbetsmarknadsfrågan skulle utredas – och att han själv skulle få det uppdraget.
»Med inspiration från industrin skulle institutionen vara ett socialpolitiskt laboratorium baserat på forskning och teknik.«
Hans skrift, »En högvärdig invalid- och ålderdomsförsörjning – En rättighet – ej en allmosa« trycktes i 30 000 exemplar och fick stor spridning. En nationell utredning, Kjellmankommittén, tillsattes 1943 för att utreda hur partiellt arbetsföras möjligheter på arbetsmarknaden kunde förbättras. I kommittén kom Hjalmar Cederström att ingå som ledamot och fick, efter mycket tjat, möjlighet att utveckla sina idéer i ett eget betänkande och som publicerades 1945.
Betänkandet är utan tvivel ett av de mer udda inslagen inom såväl funktionshinderpolitikens som kommittéväsendets historia. En orgie av social ingenjörskonst. På 329 sidor utvecklar han »Riktlinjer för skapande av socialväsendets forskningsinstitution«. Med inspiration från industrin skulle institutionen vara ett socialpolitiskt laboratorium baserat på forskning och teknik. Olika lösningar skulle här testas innan de blev reformer. Partiellt arbetsföra skulle utföra arbete utifrån arbetsförmåga i olika filialverkstäder. En försöksverksamhet skulle inrättas i anslutning till bland annat Södersjukhuset. Färdigbehandlade patienter skulle överföras till verkstäderna.
För Cederström var Kjellmankommitténs arbete »ett krig mot fattigdom« som han till varje pris ville bekämpa. Arbetslivet var nyckeln till detta. Han var pessimistisk att vanliga arbetsplatser skulle kunna vara huvudalternativet samtidigt som han betonade att »De partiellt arbetsföras problem måste sålunda angripas från en långt vidsträcktare utgångsbas än man kanske tidigare tänkt sig« och »genomgripande åtgärder av olika slag.« Han menade att »Det allmänna hade en skyldighet gå i spetsen och visa vägen«.
Mottagandet av Cederströms förslag var minst sagt delat. I Dagens Nyheter beskrevs betänkandet som »blandat med teknokratiskt fantasteri, vulgär propaganda och allmän tankeoreda – så mycket av verklig idealitet och förmåga av radikal frigörelse att de förtjänar mödan av en saklig och kritisk granskning«.
Kjellmankommittén tog dock aldrig ställning till Cederströms förslag – och han lämnade kommittén senare i protest. Hans långtgående ambitioner blev för nog mycket för många. I stället valde övriga ledamöter att lägga fram förslag till arbetsvården, nuvarande Arbetsförmedlingen, där man mer betonade att generella lösningar skulle vidtas före särlösningar. Delar av Cederströms förslag kom på sätt och vis senare att realiseras med inrättandet av Samhall. Men det är en annan historia.
Lars Lindberg är återkommande medarbetare i Funktionshinderpolitik
