Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens.
Hon ligger instängd bakom ett kompostgaller. Hon ligger på rygg och sparkar i luften med sina oproportionerligt stora tassar medan hon frenetiskt tuggar på en pipleksak. Jag skymtar hennes sylvassa valptänder i överkäken. I mina byxben och i tröjärmarna kan man se hålen efter dessa snövita gaddar.
ANNONS 
Tiden med valp är något alldeles särskilt och även i en familj likt min, där det alltid funnits fyrbenta familjemedlemmar, vänder denna period upp och ner på tillvaron. Valpen är likt ett litet barn (fast med huggtänder!). Den behöver omvårdnad och tillsyn. Hela tiden!
Under tiden med valp så tenderar vardagsfraserna att ändras. Trots att vi försökt begränsa hennes möjlighet att ställa till med hyss så används ord likt »nej« och »stopp« mer än tidigare. Cassis, vår rödvita tornado, är fantastiskt duktig på att plocka upp tvätten ur tvättkorgen och lägga beslag på lösa föremål. I hennes hundsäng kan man finna skor, väskor och plektrum med tuggmärken.
Jag och Cassis går runt kvarteret. Hon har inte lärt sig att gå i koppel och hon springer kors och tvärs framför mina ben. Jag kan bara tänka mig hur osmidigt det ser ut när vi hankar oss fram nerför gatan. Cassis utforskar med skräckblandad förtjusning välden utanför det egna hemmet. Allt är nytt! Vad är farligt? Vad är inte farligt?
Vi möter en kvinna med uppfällt paraply. Vinden drar i det orange tyget och Cassis följer henne skeptiskt med blicken. I hennes unga hundhjärna tycks tankarna avlösa varandra. Ska hon gå till attack mot denna märkliga gestalt som promenerar på hennes gata eller ska hon fly fältet? Är det orange paraplyet farligt?
»Varken kvinnan eller hennes hjälpmedel utgör någon fara«
Maria Chöler
Världen är för Cassis en helt ny plats och i likt alla levande varelser så måste hon lära sig att förhålla sig till sin omgivning. Till skillnad från människan så tycks det dock gå fort för henne att acceptera det som från en början verkar främmande. Det dröjer inte länge förrän hon inser att det är okej att ta skydd från väder och vind, även vid promenader på hennes gata. Tänk om vi alla hade valpens acceptans och nyfikenhet beträffande det som sticker ut.
Utanför ICA sitter en kvinna i rullstol och Cassis tittar avvaktande på henne. Därefter smyger hon sig försiktigt fram för att sedan backa tillbaka. Hon lägger huvudet på sned. En kvinna i rullstol måste ju utgöra ett hot? Eller? Jag tar kontakt med kvinnan och Cassis får lov att nosa på hennes hand. Till en början är hon fundersam men det dröjer inte länge förrän hon accepterat situationen. Varken kvinnan eller hennes hjälpmedel utgör någon fara. Allt är precis i sin ordning.
På vägen hem möter vi en pappa med ett barn. Barnet stirrar och pekar på Cassis och min valp blänger storögt tillbaka. Jag och pappan nickar åt varandra. Det är knappast konstigt att våra små reagerar på det som är nytt, vare sig det handlar om paraplyer eller rullstolsburna personer. Om de ska bli trygga individer så måste de få möjlighet att utforska och upptäcka omgivningen. Det är först då som det »farliga« blir »ofarligt« och det »onormala« blir »normalt«.
Efter en stund så fortsätter vi åt varsitt håll och nästa gång vi möter pappan med barnet så reagerar såväl Cassis som barnet på ett lugnare sätt. De små liven har vidgat sina vyer!
Maria Chöler är jurist och föreläsare och återkommande krönikör i Funktionshinderpolitik.
