Björn Billung tar striden för tillgänglighet på cykelbanan

Han cyklar 400 mil om året och tar dagligen strid mot gatstenar och för tillgänglighet i gatumiljön. Björn Billung är aktivisten som hellre lierar sig med cyklister än med funktionshinderrörelsen i kampen för framkomlighet.

Björn Billung kommer naturligtvis cyklande till vårt möte. Svänger runt hörnet, längs med kajen in på Jan Inghes torg i stadsdelen Hammarby sjöstad i Stockholm. Han undviker de stora ytorna med ojämn gatsten och manövrerar den elförstärkta armcykeln längs med de en och en halv meter breda stråken med plan markbeläggning som finns inlagda i torget. 

– Hör du ljudet? undrar han. 

Jag spetsar öronen och efter några sekunder sorterar hjärnan ut ett rasslande oväsen ur stadens bakgrundsbrus. Björn Billung pekar mot kajen på andra sidan Hammarby Sjö. En ensam grävmaskin tömmer skopa efter skopa på flaket till en lastbil.

– Den tar bort jävla gatstensäckel, säger han och ler. 

– Jag är så trött på gatsten ska du veta. 

Grävmaskinens arbete på kajen är ett framsteg i Björn Billungs arbete med att göra trafikmiljön tillgänglig och framkomlig. Under flera år har han drivit på och bildat opinion för att få bort gatstenarna på gångstråket längs kajpromenaden som han ofta passerar med sin armcykel. Han har publicerat videor på Facebook som visar hur gående, barnvagnsförare och rullstolsanvändare väljer bort den ojämna stenbeläggningen på gångbanan för att istället söka sig till det slätare underlaget på den intilliggande cykelbanan. 

– Gångbanan lutar dessutom, vilket gör det svårt att köra rullstol där. Man får köra med en arm hela tiden för att kompensera för lutningen. 

Nu rivs gatstenen upp och ersätts med två meter breda betongplattor. Men samtidigt är det en förändring på marginalen. Gatstenen är fortfarande dominerande i stora delar av den unga stadsdelen på Hammarby sjös kajer som till stora delar är byggd på gammal hamn- och industrimark. Björn Billung har bott här sedan husen i hans kvarter stod klara 2011.

– Här i Henriksdal och resten av Sjöstaden är sprunget ur ingenting. Man har tagit bort en massa jord och massor. Sedan bygger man upp en helt ny stadsdel, en jättestadsdel, och vad händer? Jo, man lägger en massa gatsten. 

– Här fanns ingenting från början och all lagstiftning som har kommit till på rörelse­hindersidan borde sitta en gjuten smäck, men det gör det inte. 

»Gatsten styr människor utan att de är medvetna om det. Var jag än tittar som ser jag samma sak. «

Vi sätter oss vid ett bord på en tom uteservering och blickar ut över det glest befolkade torget och den lilla småbåtshamnen. Här dominerar gatstenen, men längs med husen går smala plana stråk som är avsedda för rullstolsanvändare, barnvagnar och cyklar. Men det visar sig snabbt att de plana delarna är populära hos fler. Merparten av de gående som passerar väljer att gå på det släta ytan. Till och med bilar som levererar varit till butikerna följer stråken. Björn Billung är inte förvånad. 

– Gatsten styr människor utan att de är medvetna om det. Var jag än tittar som ser jag samma sak. Människor dras in mot den släta ytan. 

Gatstenen är samtidigt bara ett av flera exempel på hur utformningen av gatumiljön skapar problem och konflikter. Björn Billungs katalog är full av exempel. Det handlar om bristande skyltning, bredd på gång- och cykelstråk och avsaknad av fasningar till trottoarer och cykelpassager. 

– Vare sig du kommer från trottoaren eller gatan så måste du passera de här kanterna. Om jag kommer med armcykel eller föräldrar med matkassar på styret och ungen där bak ska över alla dessa trottoarkanter. Eller så är de smarta och rullar i stället på trottoaren, men då blir gående förbannade. Men vem är det som har skapat konflikten? Jo, det är staden genom sättet man har valt att utforma gatumiljön.

Det glesa duggregnet tilltar i styrka och vi flyttar in från den tomma uteserveringen och tar plats vid ett fönsterbord på det lokala fiket. Björn Billung berättar om varför han till skillnad från många andra tillgänglighetsaktivister har valt att angripa problemen från cykeln. 

Varje år rullar han runt 400 mil med sin elförstärkta armcykel som han kopplar till rullstolen. Året om, i ur och skur. Cyklat har han gjort i 20 år. Elstödet har funnits med nästan lika länge. Förutom att cykeln ger bra träning innebär den också en frihet som är svår för andra transporter att slå. 

– Jag kan inte tänka mig att sitta och vänta på en färdtjänst istället för att spontant kunna sticka iväg och handla när grädden är slut, träna när man vill eller sticka ut med en kompis. 

»Gör man det bra för personer med funktionshinder och armcyklister så fungerar det bra för alla andra.«

Dessutom är cykeln ofta det snabbaste sättet att ta sig runt i staden, menar han. 

– Stockholm är ofantligt stort om du använder rullstol eller går, men stan är som en norrländsk by när du cyklar. 

De första cyklarna byggde han själv. Köpte mjukvara till datorn, designade fällbara säten för att få cykeln att gå in i bilen och modifierade befintliga elstöd från vanliga trampcyklar. 

– Jag binder ihop rörelsehinderfrågorna med cyklar och gående för ofta delar vi ytor. Jag brukar säga att gör man det bra för personer med funktionshinder och armcyklister så fungerar det bra för alla andra. Det blir inga problem för någon. 

Trots att cykelintresset har funnit med länge var det vid flytten till Sjöstaden som engagemanget i trafik- och framkomlighetsfrågor tog fart. Förutom striden mot gatstenen upptäckte ha snart att det fanns andra problem i trafikmiljön. När stadsdelen byggdes var det uttalade målet att bilarna skulle ta mindre utrymme i gatumiljön. Parkeringsnormen, alltså hur många parkeringsplaster som byggs per lägenhet, skalades ner och alla större gator försågs med cykelfält.

– Problemet är att bilarna tar sig plats i stället, i cykelfält och här på gågatorna, säger Björn Billung. 

Trots att det ofta finns stoppmöjligheter på tvärgatorna väljer många bilister att stannar i cykelfälten längs huvudstråken, berättar han. Stopp som tvingar honom och andra cyklister att väja ut bland bilarna på gatan. 

– Jag brukar handla på Ica i andra ändan av stadsdelen. När det var som värst kunde det vara femton bilar som jag var tvungen att passera på vägen dit och tillbaka.

»Står man med hela armen i syltburken och blir påkommen, då är anfall bästa försvar.«

Björn Billung började att prata med de bilister som blockerade hans framkomlighet i cykelfälten. Han påtalade att de bröt mot reglerna och bad dem flytta sig.

– I början möttes jag av arrogans. »Förbjudet? Vem bryr sig«. En del gick i taket. Står man med hela armen i syltburken och blir påkommen, då är anfall bästa försvar. 

Några gånger blev han utsatt för aggressioner. 

– Det har ju funnits några »primal­skriks-gubbar« som vrålar »Vem fan är du och vad har du med det att göra?«

När det började bli för jobbigt valde Björn Billung att köpa en hjälmkamera som dokumenterar allt som händer under cykelturerna. Filmmaterialet klipper han i hop och publicerar i sociala medier. 

– Från det ögonblicket har ingen någonsin skrikit åt mig. Vi har varit oense, men vi har pratat om saken. Vi har absolut inte tyckt om varandra men vi har kunnat prata. 

Nästa steg blev att använda sociala medier för att påtala problemen för grannarna i stadsdelen. Även här möttes har inledningsvis av massivt ifrågasättande. Något som fick honom att fördjupa sig ytterligare, gå till källorna och gräva fram fakta. Något som successivt minskade motståndet. 

– Jag pratade med Trafikkontoret för att få veta vad som gäller. Jag pratade med parkeringsföretagen för att få fakta. Jag begärda skriftliga källor som jag publicerade. 

Med ökad kunskap om lagar och regler flyttade han dock snart fokus till att påverka staden och trafikkontoret. Han fick kontakt med andra cykelaktivister som på olika sätt jobbar för att förbättra framkomlighet och förutsättningar för cykling i staden. Bland annat kom han i kontakt med nätverket »Superlokala Cyklandeombud« som jobbar för med att bevaka trafikmiljön för cyklister och driva ärenden mot kommunen. Inte sällan handlar det om farlig eller korkad utformning av stadsmiljön, som gatstensbeläggningen längs strandpromenaden, eller bommar och chikaner som gör livet surt för både armcyklister och rullstolsanvändare. 

Men det kan också vara tillfälliga hinder i trafiken som leder till fara eller otillgänglighet. Det kan handla om vägarbeten, gatupratare eller säsongsberoende installationer som uteserveringar eller glasskiosker.

– Gräver du ett hål i en gång- eller cykelbana så får du inte leda ut trafiken i körbanan utan att det görs en tung avstängning med rejäla betongblock. Du måste skylta långt i förväg så att människor ha möjlighet att byta trottoar eller välja en annan väg. Men gång på gång möter man entreprenörer som ställer upp sin skylift eller lastbil på för att utföra ett arbete utan att något av detta görs.

»Skulle jag bara prata ur armcyklisternas synvinkel så skulle inte många lyssna, inte ens cyklisterna.«

Det är svårt att rå på okunskapen, menar han. Trots år av arbete med att påverka politiker och tjänstemän uppstår samma problem om och om igen. Lagar, regler och handböcker ignoreras av såväl planerare som entreprenörer och kommunen bryr sig sällan om att kontrollera. Ändå tycker han att det är värt att fortsätta strida.

– Det är en enorm tröst att känna att man inte är ensam. Jag talar ju mycket om cykeltrafik eftersom jag själv har en arm­cykel. Skulle jag bara prata ur armcyklisternas synvinkel så skulle inte många lyssna, inte ens cyklisterna. De skulle kanske tycka att de kan bära cykeln förbi ett hinder, men det funkar ju inte för mig. Och det funkar inte för de som kör elrullstol. 

I förlängningen hoppas han att det ökade cykelintresset i samhället även ska medföra att fler får upp ögonen för armcykling. Inte minst tror han att många skulle kunna använda de helt eldrivna påhängsmotorerna som inte kräver någon fysisk prestation. 

– De kommer nu i Sverige, men det går jävligt segt. De skulle kunna ersätta många av de här trehjuliga skotrarna som är för stora att få in i en bil. Det skulle bli billigare för landstinget och bättre för människorna. 

Den stora vinsten ligger, menar han, ligger i framtiden när effekten av daglig rörelse påverkar utfallet av folksjukdomar.

– Jag är 67 år, och jag har klarat mig förbannat bra. Jag är 67 år och har haft rullstol sedan jag var 20. 

Men armcyklar är dyra och än så länge betraktar kommuner och regioner dem som fritidshjälpmedel snarare än transportmedel. Björn Billung säger att han ofta möts av skepsis och okunskap från politiskt håll. Till exempel möts han ofta av frågan hur vanliga de är idag?

– Det går inte att fråga så. För det första är de alldeles för dyra, så det handlar mer om hur många som har haft råd att köpa en. Hur många skulle potentiellt kunna armcykla vore en mycket bättre fråga. Det är nog ganska många, skulle jag tippa.

› Se Björn Billungs filmer på hans sida på Facebook

Den här artikeln är tidigare publicerad i papperstidningen.
Här kan du teckna en prenumeration.