Tillbaka till servicehuset?

DEBATT. Utan statlig assistansersättning skulle vi med betydande funktionsnedsättningar mycket snart återigen vägas in i kommunernas vågskålar såsom tärande, skriver musikern och tonsättaren Mats Åkerlund i ett öppet brev till statsminister Stefan Lövén.
Till Statsminister Stefan Löfvén!
Jag, Mats, 63 år och boende i Uppsala, skriver detta öppna brev till dig mot bakgrund av den frustration, oro, rädsla, och ilska som jag och många med mig känner då vi befarar att den nu pågående LSS-utredningen förväntas föreslå en kommunalisering av den personliga assistansen – även för oss som har omfattande assistansbehov – något som idag administreras genom Försäkringskassan med statliga medel. En kommunalisering av den personliga assistansen skulle tveklöst spoliera grundtanken med LSS-reformen, som tillkom 1994, och vi med betydande funktionsnedsättningar skulle mycket snart återigen komma att vägas in i kommunernas vågskålar såsom tärande och inte närande på ekonomin.
Kommunerna skulle också mycket snart falla in i ett vårdperspektiv – precis som tidigare – vilket är fjärran från grundintentionerna med LSS. Mina behov skulle åter definieras till att endast omfatta de primära behoven som tidigare erbjöds på det servicehus där jag hade min lägenhet med tillhörande husarrest – detta för att minska kostnaderna för diverse LSS-insatser. Jag kommer fortsättningsvis att uppehålla mig kring personlig assistans i detta brev eftersom det är denna del av LSS som berör just mig.
Som du säkert förstår har assistansreformen på ett revolutionerande sätt höjt min livskvalitet med flera hundra procent! Tidigare hade jag alltså en lägenhet på ett servicehus med en starkt begränsad service och som man nu i efterhand inte kan kalla annat än rena rama husarresten eftersom servicen till allra största del var förlagd innanför servicehusets ytterväggar. Varje morgon (samma tid!) hade jag »egentid« i ca 100 minuter. (på pappret 120 minuter) Under denna tidsrymd skulle jag stiga upp, sköta hygien, klä mig samt äta (en snabb) frukost. Titt som tätt avbröts frukosten av att det behövdes extra lyfthjälp hos någon av de andra serviceberoende hyresgästerna i huset. På vardagseftermiddagarna (obs, inte helger) hade jag möjlighet att få »egentid« i 120 minuter, förutsatt att jag inte var på jobbet eller besökte någon vän el. dyl. Under denna »egentid« skulle jag hinna göra ärenden, städa, tvätta, laga mat SAMT hinna äta middag. Mellan dessa »pass« fanns det möjlighet att få akuta och snabba insatser av personal som arbetade i huset och som i regel fick beta av en lång lista innan det så att säga var min tur. Vad man fick hjälp med var också strikt reglerat. Väntetiderna varierade mellan 5 minuter upp till 90 minuter.
Det var naturligtvis något stort att som 26-åring få en egen lägenhet men tittar man i backspegeln så var denna boendeform inte annat än en husarrest i ordets sanna betydelse! För övrigt var det praktiskt taget omöjligt att som funktionshindrad byta kommun, om man inte hade väldigt starka skäl, eftersom man mer eller mindre betraktades som en »onödig« merkostnad och inte som en tillgång. Stefan, kan du sätta dig in i hur det kändes att vara en belastning för samhället?
Som sagt, 1994 blev personlig assistans en verklighet tack vare att dåvarande folkpartiet, med Bengt Westerberg som vapendragare, med sin klokhet och beslutsamhet kunde genomdriva denna reform som vilar på humanistiska grunder om människors lika värde och där den som är beroende av personlig assistans själv avgör vad som är viktigt i livet: Vad som skall göras, när och av vem/vilka. (Som gammal socialist gör det ont i mitt  hjärta att behöva erkänna att det var ett borgerligt parti som genomdrev reformen och detta ska de ha all heder av)! För mig är det ett mysterium att ni inom det socialistiska blocket alltid haft problem med funktionsnedsattas rätt till självbestämmande över sina liv. Detta är något som ni genast bör ompröva om ni har ambitionen att vara ett parti med humanistiska förtecken i ett modernt samhälle!
Nåja, ganska snart på våren 1994 köpte jag en bostadsrätt och blev sambo med min dåvarande flickvän och vi fick sedermera ett barn. Relationen till Försäkringskassan var mycket god och jag beviljades de antal timmar som jag ansåg mig behöva och de bemötte mig med anständighet. Om jag minns rätt så var det fyraårsintervaller mellan behovsbedömningarna – vilket hanterades smidigt med ett kort telefonsamtal i ömsesidig respekt. Som jag skrev tidigare så har min assistans höjt min livskvalitet med flera hundra procent i både vardag och helgdag. Jag har på ett helt annat sätt kunnat fungera på min arbetsplats än vad som var fallet utan min assistans och min fritid har blivit fritid på riktigt, där det finns utrymme för spontanitet. Dessutom har jag också kunnat fungera som en småbarnspappa såsom det självklart förväntas av en man av idag, vilket hade varit en omöjlighet innan assistansreformens tillkomst. Stefan, kan du förstå vad allt detta har betytt och alltjämt betyder för mig?
Genom årens lopp har assistansreformen varit föremål för medial granskning och där fokus oftast lagts på det fusk som påståtts förekomma. Det är självklart bra med granskning av alla verksamheter men eventuella lagbrott torde primärt vara en polisiär fråga och inte hanteras genom kollektiv bestraffning. Tänk om man skulle stänga alla snabbköp bara för att ett fåtal snattar. Vad säger du om det, Stefan?
Likaså har flera regeringar hävdat att assistansreformen är för kostsam. Detta har resulterat i att flera ministrar har bett Försäkringskassan att bli mer restriktiva vid beviljande av antalet assistanstimmar – även någon eller några av dina ministrar – utan att utreda konsekvenserna av detta! Min första chockartade kontakt med Försäkringskassans nya policy var vid omprövningen för snart fem år sedan då det kom hem en handläggare som först bad mig bedyra att mina behov var sanningsenliga, trots att min funktionsnedsättning är statisk från vaggan till graven. Sedan handlade mötet mest om hur många gånger jag går på toaletten per dag, vad jag gör där och hur lång tid det tar i anspråk! Jag vägrade naturligtvis att svara på dessa perversa frågor. Någon dag senare fick jag ett mejl från handläggaren där jag ånyo ombads att svara på hans perversa frågor. Han fick ett svar som han sent kommer att glömma – dock fick han inte svar på SINA frågor.
Vilket ramaskri det skulle bli om sådana frågor ställdes vid en anställningsintervju – och vilka rubriker det skulle bli, eller vad tror du, Stefan? Men nu är det på det viset att när det handlar om funktionsnedsatta gäller inte vanliga anständighetskoder. Då är det fritt fram för diverse kränkningar eftersom det finns en outtalad föreställning om att funktionsnedsatta endast har primära behov såsom mat, hygien, kissa, bajsa och kanske få komma ut en timme per vecka – förutsatt att man fyllt i rätt formulär cirka en månad i förväg. Stefan, tycker du detta är jämlikhet? Sådan ser verkligheten ut för många funktionsnedsatta redan i dag och värre kommer det att bli om inte du kommer till insikt om att dra i nödbromsen.
Såsom jag antytt tidigare i detta brev sägs det att assistansen i nuvarande form är alldeles för kostsam samtidigt som din finansminister, Magdalena Andersson, glatt konstaterar att det finns 40 miljarder kr i statskassan för nya reformer! Ändå avser ni att på ett drastiskt sätt skära i den personliga assistansen. Stefan, detta är ett slag i ansiktet mot alla funktionsnedsatta med omfattande assistansbehov! Detta är ett svek mot solidariteten med människor som behöver samhällets stöd för att kunna leva ett värdigt liv! Detta är till sist också ett svek mot FN:s konventioner om mänskliga rättigheter – något som Sverige varit med och skrivit under på!
Och Stefan, både du och jag vet att assistansen inte är så dyr som den låter eftersom pengarna till stora delar går tillbaks in i stadskassan i form av skatter, arbetsgivaravgifter osv. Assistansen medför dessutom att många människor med funktionsnedsättningar lättare kan konkurrera på arbetsmarknaden eller på annat sätt s a s få hjulen att snurra tack vare ett aktivt liv.
Till sist, Stefan, när du diskuterar LSS-reformen med dina arbetskamrater på Rosenbad och i Riksdagen ber jag dig betänka att LSS inte är en välfärdsreform i vanlig mening som inte kan följa de rådande konjunkturerna. LSS är ett exklusivt verktyg som ger personer med betydande funktionsnedsättningar möjlighet till full samhällsgemenskap och frihet att leva ett liv på samma villkor som andra! Det är väl ett samhälle för alla som vi skall sträva efter och att vara stolta över – eller hur?
Med vänlig hälsning
Mats Åkerlund
Tonsättare/Kyrkomusiker/Gatumusikant
 
Det här är en opinionstext publicerad på Funktionshinderpolitik.se. Åsikter och analyser står för skribenten.