Lyckan av att vara representerad

För ett tag sedan fick jag en förfrågan om vilken bok/film jag skulle rekommendera till ett barn mellan 4–12 år. Det skulle vara något som jag själv hade konsumerat i den åldern och fått en igenkänningsfaktor av. Saken var bara att jag inte kunde komma på något alls. Inte en enda kortfilm eller novell där karaktären hade varit en rasifierad funktionsnedsatt. Det hela blev ganska pinsamt. Men vad skulle jag skämmas för? Att jag själv inte var förmögen att hitta verk som stärkte min identitet? Var jag så ovanlig/konstig/inte intressant nog att representeras? Varför lägger jag det på mig själv?
I tonåren bestod mycket av min fritid till att spela teater. Min repertoar av roller som jag spelat och erbjudits är en märklig och ibland tröttsam skara Jag har varit en döende funktionsnedsatt som vid min blotta närvaro fick alla omkring mig att »fånga dagen«. Jag var såpass god att jag gav ifrån mig min nummerlapp i apotekskön för att »Jag gärna väntade«.
Jag har blivit erbjuden att spela ängel iklädd änglavingar som skulle flyga runt på en stureplansklubb för att »liva upp stämningen«. Jag har blivit erbjuden att spela ett orakel i läder­utstyrsel som skulle göra entré i en passionerad älskogsscen, i ett hörn med en motorsåg i högsta hugg.
För ett tag sedan läste jag följande citat av skådespelerskan Whoopi Goldberg. »När jag var nio år så såg jag Star Trek. Jag tittade och plötsligt började jag skrika rätt ut: Hallå kom, mamma kom och titta! Det är en svart kvinna på tv och hon är inget hembiträde!«
På sommarlovsmorgonen på tidigt 90-tal satt jag en hel sommar bänkad framför den kanadensiska tv-serien The Odyssey. En äventyrsserie med sci-fi inslag om 9-årige Jake som efter att har råkat ut för en olycka, hamnar i koma och får tillträde till en parallellvärld. En värld där ingen är äldre än 16 år. Där började Jake sin kamp för att ta sig hem.
Denna värld, uppbyggd av klaner, kunde liknas vid en blandning av George Orwells 1984 och Hungerspelen. En polisstat styrd av de äldsta. Vid sin sida hade Jake sin bäste vän Donna. En modig småsarkastisk tjej med stora glasögon och krycka. Hon tog aldrig någon skit och var den som ständigt visade vägen. Ofta pekade hon med hela kryckan. Och det bästa av allt var att hennes funktionsnedsättning inte kommenterades.
Det är svårt att beskriva den känslan av att någon gång få känna sig representerad, men jag skulle likna det vid ett lyckorus. Att få sitta med en bok eller framför en film och kunna säga »Det där skulle kunna vara jag. Jag känner igen mig« är något så oerhört stärkande. Det är bara sorgligt och frustrerande att det är så få gånger vi får tillfälle att hamna i den känslan.
Vad har ni själva för böcker, filmer eller pjäser som ni har känt igen er i? Hör av er till redaktionen så kan vi göra en gemensam lista och sprida vidare de bra exemplen som finns.
 

Dela med dig av dina favoriter!

Fel: Kontaktformulär hittades inte.