Enkla steg ger idrott för fler

Fortfarande är det långt ifrån självklart att alla får vara med på idrottslektionen. Det vill Pelle Sköldbäck ändra på. Han ser idrotten som ett verktyg för att öka inkluderingen och bekämpa utanförskap.
Det startade som en rastaktivitet på en skolgård i Ängelholm i nordvästra Skåne. Pelle Sköldbäck och hans lärarkollega Andreas Söderqvist jobbade som idrottslärare och fritidspedagog på skolan och insåg att det fanns flera elever med olika funktionsnedsättningar som varken deltog i gemenskapen på idrottslektionerna eller i rasternas uteaktiviteter på skolgården.
De båda pedagogerna bestämde sig för att testa nya grepp för att bryta de invanda mönstren. De tog fram goalbollar ur förråden och organiserade matcher i sittande volleyboll som snabbt blev en succé bland eleverna.
– Det blev en massa handikappidrotter på skolgården och vi märkte att det blev ett stort intresse även bland de ungdomar som inte hade någon funktionsnedsättning, berättar Pelle Sköldbäck.
Rastaktiviteten utvecklades vidare till ett koncept där olika parasporter (nyare begrepp för handikappidrott) används som en ingång till möten mellan elever och samtal om mångfald och respekt. Genom att bjuda in till sporter där fler kan delta och som avviker från normen vill Pelle Sköldbäck och hans kollega skapa förutsättningar för inkludering och därigenom bryta utanförskap.
– Mycket handlar om värdegrundsarbete och attitydförändring. Alla kan, det kan bara ta lite mera tid ibland.
Sedan några år tillbaka driver Sköldbäck och Söderqvist sitt arbete vidare inom organisationen Alla kan. Med bas på rehabiliteringscentret Sommarsol i Vejbystrand reser de runt på skolor i Sydsverige och pratar sina erfarenheter och lär ut sina metoder. Verkligheten de möter visar att det fortfarande är det långt i från självklart att elever med funktionsnedsättning kan delta fullt ut under idrottslektionerna.
– Man kanske är i en annan del av idrottshallen och kör med sitt schema som man har fått från sin sjukgymnast eller nån annan inom sjukvården. Man tränar bara sin skadade del. Vi vill ju att man ska tänka helhet. Bara för att man har en förlamad arm eller ben eller vad det än må vara som ska man ändå kunna bli inkluderad i ämnet idrott och hälsa, säger Pelle Sköldbäck.
Att idrottslektionerna ofta blir en studie i utanförskap har flera orsaker, menar Pelle Sköldbäck. Dels anser han att dagens idrottslärare har för lite kunskaper om funktionsnedsättningar och hur man kan jobba för att skapa en idrottslektion där alla kan delta. En okunskap som bottnar i att funktionshinderperspektivet bara berörs marginellt under lärarnas utbildning. Men även skolans organisation runt elever med funktionsnedsättning har betydelse.
– Många gånger har barnen en elevassistent och då blir det lätt att lägga ett ansvar på elevassistenten att hitta alternativ sysselsättning under idrottslektionerna. Man kan gå ut och ta en promenad runt skolan, spela biljard eller göra någonting annat.
De alternativa aktiviteterna innebär inte bara att eleven hamnar vid sidan av själva idrottslektionen, utan också i gemenskapen som omger lektionen. Pelle Sköldbäck menar att mycket av inkluderingen också sker i omklädningsrummet.
– Även om man har stomi, eller ett ärr på magen eller ryggen, det är så viktigt att man får in detta från tidig ålder. Då tror vi att man blir en i gänget.
– Det gör att man vågar synas och det blir lättare att hitta en idrott för man vågar ta sig till träningen, man vågar klä av sig i omklädningsrummet och man vågar framför allt ta för sig, säger han.
Att bristande inkludering i idrottsundervisningen inte bara är ett problem för skolan visar Folkhälsomyndighetens undersökningar på området. 2008 släppte myndigheten rapporten Onödig ohälsa vars titel och problemformulering fortfarande, så här åtta år senare, är aktuell. Stillasittande, övervikt, värk, oro och ångest är betydligt vanligare bland personer med funktionsnedsättning än i befolkningen i stort. Gruppen har som helhet en betydligt sämre upplevd hälsa än svensken i gemen. Både fysiskt och psykiskt mår många dåligt.
Lars Kristén, universitetslektor Pedagogik vid högskolan i Halmstad, har arbetat länge med frågan om barn och unga med funktionsnedsättning och deras möjligheter att bli inkluderade inom idrott och hälsa. Han menar att området, trots den kunskap som finns, fortfarande är eftersatt i Sverige.
– Idag pratar vi mycket om vikten av daglig fysisk aktivitet för alla, men det är lätt att känna att människor med funktionsnedsättning inte omfattas av detta, säger Lars Kristén.
Trots att idrott och hälsa är ett ganska nytt forskningsområde kan man belägga att inkluderingen har svårt att få genomslag inom så väl idrotten som inom skolan. Kunskapen som finns tas inte tillvara
– Effekten blir en ökad inaktivitet för den här gruppen i samhället. Det gäller såväl unga som vuxna. Det finns ju självklart verksamheter som sysslar med detta mer uttalat. Men rent generellt saknas ofta perspektivet, säger Lars Kristén.
Han efterlyser en ökad medvetenhet om att fysisk aktivitet, precis som för alla andra, har stor betydelse för livskvalitet och hälsa även för den som har en funktionsnedsättning. I linje med det måste skolor, idrottsföreningar och andra som bedriver aktiviteter fråga sig själva vilken beredskap de har för att utforma sina aktiviteter så att de även kan inkludera personer med funktionsnedsättning.
– Det här är viktigt inte bara för den fysiska hälsan. Vi brukar prata om ett bredare perspektiv på hälsa och att det också finns ett psykiskt, socialt och även andligt och existentiellt värde i den här aktiviteten, säger Lars Kristén.
– Det är oerhört viktigt att vi uppmärksammar de här frågorna så att vi inte får en bild av att det här är en grupp som per automatik ska ha sämre folkhälsa. Det är beroende av samhället, våra attityder och vår beredskap. Vi har möjlighet att skapa bättre livsvillkor och en förhöjd livskvalitet genom att medvetandegöra de här sakerna.
Lars Kristén efterlyser en politisk viljeinriktning för att stärka möjligheterna för fler att ta del av träning och daglig fysisk aktivitet. Han tycker att Sverige bör inspireras av Finland. Där finns en nationell samordning av arbetet med anpassad fysisk aktivitet. Ett arbete som har gett positiva resultat.
– Vi behöver en nationell folkhälsoplan som på ett tydligt sätt lyfter fram vikten av fysisk aktivitet för människor med funktionsnedsättning som ett sätt att påverka folkhälsan. Det behövs ett tydligt mål på nationell nivå, vilket också innebär att det kan tillföras resurser, säger Lars Kristén.
Lärosäten och forskningsmiljöer måste ta in perspektivet i all relevant verksamhet, något som inte sker idag, menar han.
– Likaså borde även varje idrotts­förbund i sin utbildningsverksamhet beröra området funktionsnedsättning. Vare sig det gäller ishockey eller fotboll behöver man ha klart för sig hur man möjliggör en aktivitet när man får deltagare med funktionsnedsättning.
Möjliggörande är ett begrepp som Pelle Sköldbäck och Alla kan försöker att göra konkret. I sina möten med skolorna tipsar de om redskap och bollar som är greppvänliga och funkar för fler eller om hur struktur på lektionerna ger fler förutsättningar att delta.
– Vi försöker få idrottslärarna att pusha positivt. Alla vill egentligen vara med men har kanske inte kommit över den här tröskeln så att man har blivit inkluderade.
En annan sak som många gånger står i vägen för delaktighet är färdtjänsten, menar Pelle Sköldbäck. Inom ramen för Alla kan tränar han barn och ungdomar, deras assistenter och föräldrar att istället använda allmänna kommunikationer. Den som känner sig bekväm med att åka buss eller tåg har större frihet och möjlighet att ta sig till träning och aktiviteter, menar han.
– Det läggs för mycket energi på den där förbaskade taxin och det föds ett utanförskap när man bara åker färdtjänst. Man åker från punkt A till B och det är aldrig någon som ser en. Vi tycker att ungdomarna ska synas och ta för sig och då är det en viktig sak att man får möjligheten att åka allmänna kommunikationer.
Samma sak gäller när skolan har friluftsdagar eller utflykter
– Vi har sett hur viktigt det är för de här killarna och tjejerna att sitta med inne i bussen och kunna snacka med sin klasskompisar. Inte sitta och åka färdtjänst bakom, det ger inte några bra signaler.
Och signalvärdet ska inte underskattas. Attityder och värderingar grundläggs tidigt precis som självförtroende. På senare tid har Pelle Sköldbäck och Andreas Söderqvist därför tagit sitt koncept även till förskolenivå.
– Det är där man måste starta. Man måste få in det här från ruta ett, säger Pelle Sköldbäck.