Sävliga myndigheter ökar utsattheten

DEBATT: Det går långsamt med tillgänglighetsarbetet för utsatta grupper i samhället. Den nya funktionshindermyndigheten – Myndigheten för delaktighet konstaterar att bara fyra procent av myndigheterna i Sverige är fullt tillgängliga för alla. Hur kan det vara möjligt att arbetet fortskrider så långsamt? Visionen om tillgängligheten tycks bestå men väntan måste vara outhärdlig för många och stora grupper i samhället.
Det skriver Jörgen Lundälv, docent och funktionshinderforskare vid Göteborgs universitet.
När jag tar del av den undersökning som Myndigheten för delaktighet gjort av tillgängligheten hos landets totalt 257 myndigheter kan jag inte bli annat än sorgsen över den låga takt som detta arbete bedrivs. Undersökningen som presenterats nyligen konstaterar att det bara är nio myndigheter i Sverige som anses uppfylla kraven för full tillgänglighet för personer med funktionsnedsättningar.
Regeringen har tidigare sagt att samtliga myndigheters lokaler och verksamhet men även information ska vara tillgängliga för personer med olika funktionsvariationer. Och då handlar det om stora grupper i vårt samhälle. Det kan handla om att samhällsservicen ska vara tillgänglig för personer med fysiska, psykiska, intellektuella eller neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Det handlar om såväl synliga som dolda funktionsnedsättningar.
Myndigheten för delaktighet konstaterar och säger att bara 30 procent av myndigheterna har en handlingsplan för det egna tillgänglighetsarbetet. Men räcker detta? Och kan det ses som ett svaghetstecken att inte mer händer på området. Enligt min mening råder en sävlighet i tillgänglighetsarbetet som ökar risken och därmed utsatthet för stora grupper i samhället.
Bristande tillgänglighet vet man bidrar till en inskränkt delaktighet på en mängd olika områden. De båda begreppen förutsätter varandra. Det handlar om områden som arbete och utbildning, fritid och kultur, socialt stöd och social service och så vidare. Det är hög tid att vi börjar tala om och ställa krav på tillgänglighetsarbete.
Det var bland annat flera år sedan Socialstyrelsen offentliggjorde sin rapport om den bristande tillgängligheten på Socialkontor och vårdcentraler runtom i landet. Då, år 2010 skriver Socialstyrelsen att bristande tillgänglighet inte bara utestänger personer med funktionsnedsättningar utan utestängningen drabbar också anhöriga. Kunskap och kännedom om missförhållanden om tillgängligheten kan man knappast kritisera. Snarare kan man se de kunskapsunderlag som flera myndigheter har om detta som goda. Ansvariga för funktionshinderpolitiken borde därför reflektera över tillståndet: prioritera eller inte prioritera. På detta område är det tämligen tyst vilket är oroväckande.
Jörgen Lundälv
Docent i socialt arbete och funktionshinderforskare
Institutionen för socialt arbete, Göteborgs universitet