Aktivitetskravet kan stärka delaktigheten för personer med funktionsnedsättning 

Det här är en debattartikel. Åsikter i texten står skribenten för.

Aktivitetskravet, även kallat aktivitetsplikten, väcker oro i funktionshinderrörelsen. Det är förståeligt. Men om vi bara beskriver kravet som ett hot riskerar vi att missa något avgörande: den kan också bli ett verktyg för att stärka delaktigheten för personer som länge stått längst från arbetsmarknaden.

I decennier har funktionshinderorganisationer pekat på samma problem: människor med funktionsnedsättning får inte det stöd de behöver för att komma in i arbete, rehabilitering eller meningsfull sysselsättning. Många hamnar till slut i försörjningsstöd – inte för att de saknar vilja, utan för att systemen runt dem inte fungerar. När aktivitetskravet nu införs är det därför rimligt att fråga sig: är detta ännu ett krav riktat mot en redan utsatt grupp, eller kan det faktiskt bli en möjlighet?

»Det handlar om att säkerställa att kravet inte blir ett straff – utan en väg in i stöd, struktur och sammanhang.«

För mig är svaret att det beror helt på hur kom»munerna utformar kravet. Det är där striden står. Socialtjänstlagen är tydlig: insatser ska bygga på individuella bedömningar, och ingen får tvingas till aktiviteter som de saknar förmåga att genomföra. Det innebär att personer med funktionsnedsättning inte ska pressas in i ogenomtänkta standardlösningar. Men det innebär också att kommunerna måste ta ansvar för att skapa aktiviteter som faktiskt är tillgängliga, anpassade och rehabiliterande.

Det är här funktionshinderrörelsen har en unik möjlighet. I stället för att enbart avvisa aktivitetskravet kan rörelsen följa kommunernas arbete, granska kvaliteten och kräva att aktiviteterna utformas så att personer med funktionsnedsättning inkluderas från början. Det handlar om att säkerställa att kravet inte blir ett straff – utan en väg in i stöd, struktur och sammanhang.

Rätt utformade aktiviteter kan vara avgörande för hälsa, rehabilitering och social delaktighet. Många som levt länge i isolering eller passivitet beskriver hur en anpassad aktivitet kan vara det som bryter en negativ spiral. Att samhället ställer krav är inte orimligt – men bara när det samtidigt erbjuds stöd som gör aktiviteten genomförbar, meningsfull och stärker individens möjligheter.

Samtidigt måste vården ta sitt ansvar. När en person inte klarar en aktivitet ska det inte vara socialtjänsten som tvingas gissa. Det krävs medicinska bedömningar, tydliga intyg och en fungerande samverkan. Annars riskerar aktivitetskravet att slå fel.

Beskrivningen av aktivitetskravet behöver därför nyanseras. Ja, det finns risker. Ja, det finns kommuner som kommer att göra fel. Men det finns också en chans att äntligen rikta ljuset mot en grupp som alltför länge stått utanför både arbetsmarknad och rehabilitering. Om funktionshinderrörelsen tar plats i utformningen av aktivitetskravet kan den bli ett verktyg för delaktighet – inte ett hot mot den.

Av Rasmus Isaksson