Det här är en krönika. Åsikter i texten är skribentens.
Hon sitter i den orangeröda fåtöljen bredvid valnötsbordet och arbetar koncentrerat. Arbetslampans skarpa ljus är riktad mot hennes händer men i övrigt är det dunkelt i rummet. På golvet står stickkorgen och alltmedan hon arbetar med stickorna så rycker det metodiskt i det mandelfärgade nystan som med tiden ska förvandlas till en tröja.
ANNONS> 
Min mamma blir harmonisk av att sticka. För henne fungerar denna traditionella syssla som en typ av meditation. Ett effektivt sätt att frammana lugn i hjärnkontoret. Arbetet är dock inte bara rofyllt. Processen kräver hela hennes tankeförmåga. Hon hamnar som i trans och omvärlden suddas ut.
Jag avundas mammas möjlighet att fly verkligheten och funderar på vad jag kan göra för att finna ett liknande inre lugn. Jag kanske också ska börja sticka? Jag kan se mig själv sittandes i soffan efter sonens läggning och njuta av några timmars kvalitetstid tillsammans med mina nystan. Kanske kan jag till och med bli lika bra som mormor på denna syssla? Tänk att kunna titta på TV eller lyssna på något samtidigt som händerna per automatik arbetar fram de mest fantastiska tröjor, vantar och mössor.
»Här handlar det om finmotorik på högsta nivå. Förmågor som jag saknar.«
Backa bandet! Inte ens jag, som med en stundtals dåraktig tro på mina egna förmågor, kan se mig själv sitta nersjunken i soffan med en stickning i händerna. En sådan prövning skulle frambringa allt annat än lugn hos mig. Jag skulle bli förbannad på stickorna som inte beter sig och på garnet som trasslar. Här handlar det om finmotorik på högsta nivå. Förmågor som jag saknar. Att sticka vore en omöjlighet för mig!
Under en jul för några år sedan så lade mamma stickorna på hyllan och köpte i stället ett pussel. Motivet var färgsprakande och bitarna var väldigt små och alldeles otroligt många. Jag ville förstås pröva denna nya hobby, men det dröjde inte länge förrän såväl de motoriska svårigheterna som min något nedsatta syn satte stopp. Allting blev till ett enda sammelsurium och min puls steg en aning för varje pusselbit som inte kunde lokaliseras till rätt läge. Jag skulle vilja sjunka ner i pusslandet och känna hur livet blir lättare men för mig är denna syssla kontraproduktiv. Oerhört stressande!
Min son har precis börjat uppnå den »pusslande åldern« och än så länge, när det huvudsakligen pusslas med knopp-pussel, så har jag något att komma med. Det är med en viss stolthet som jag visar att giraffens konturer inte får plats i det hålrum som är ämnat för fisken. Men, svårare kommer det att bli och det lär inte dröja läge förrän förhållandet är det motsatta.
För tillfället är det så kallade livspusslet alldeles tillräckligt utmanande. I en vardag kantad av arbete, förskola och sjukdagar så gäller det att få alla bitar på plats. Men, om det kommer en dag då denna prövning känns alltför lätt så är det betryggande att veta att det finns andra – betydligt svårare – pussel att ta till.
Tills dess får jag hitta andra sätt att reducera stressen. Jag måste, helt enkelt, finna min egen flyktväg från vardagen. Jag sätter mig vid skrivbordet och skriver ut min förundran över de där personerna som förvandlar garnnystan till kläder och har spatial förmåga att få ihop 1 000 små bitar till en helhetsbild. När jag skriver färdigt så har jag hittat det jag söker; lugnet.
