»Det fanns en skeptisk inställning till konventionen«

13 december 2006 föll klubban i FN:s generalförsamling i New York. Världssamfundet hade antagit en ny konvention om mänskliga rättigheter, den första på över ett decennium. 

Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (CRPD) hade jobbats fram på rekordtid. Initiativet till arbetet kom från Mexiko bara några år tidigare, men i Sverige hade intresset inledningsvis varit ganska lågt. 

– Det svenska engagemanget kanske inte var så stort i början, det fanns en skeptisk inställning till konventionen hos den svenska funktionshinder­rörelsen, säger Maria Johansson. 

Hon är aktuell med en ny bok som samlar vittnesmål och erfarenheter från flera av de svenskar som var delaktiga i arbetet med att utforma konventionen. Inom ramen för det arvsfondsfinansierade projektet »Inget om oss utan oss« har hon kartlagt hur Sverige och svenskarna agerade under framtagandet och antagandet av konventionen. 

Boken bygger på intervjuer med flera av de svenskar som på olika sätt var delaktiga i arbetet i New York. Här finns politiker, politiska tjänstemän, myndighetspersoner och företrädare för funktions­hinderrörelsen.  

– De flesta representanter från den svenska funktionshinderrörelsen som var aktiva i arbetet med att ta fram konventionen deltog inte via sina svenska organisationer utan via de internationella paraplyorganisationerna. Det var där svenskarna hade roller som gjorde att de deltog arbetet på plats i New York, säger Maria Johansson. 

Vid den här tiden var det fortfarande ovant för den svenska funktionshinderrörelsen att prata om mänskliga rättigheter, berättar Maria Johansson. Rörelsen var initialt skeptisk. 

– Det fanns ett synsätt om att vi i Sverige inte skulle prata om mänskliga rättigheter, vi har det ju så bra. Mänskliga rättigheter gällde någon annanstans och det sågs som förmätet av oss som har det så mycket bättre än den stora massan personer med funktionsnedsättning i världen att prata om det. 

Med tiden skulle dock inställningen förändras. Intresset växte i takt med att personer runt om i världen gjorde svenskarna uppmärksamma på hur stort arbetet med en konvention var för dem. Sakta gick det upp för rörelsen att mänskliga rättigheter inte innebär att svenskarna ska jämföra sig med personer med funktionsnedsättning i andra länder, utan att det handlar om förutsättningarna att leva med funktionsnedsättning i Sverige jämfört med andra som lever i Sverige. 

– Det är bara den jämförelsen man kan göra. Alla samhällen utvecklas uppåt och neråt men det ska inte vara något stort glapp inom landet. 

Även hos regeringen och svenska myndigheter var intresset för konventionen inledningsvis svalt. Maria Johansson visar att frågan knappt diskuterades hos regeringens dåvarande handikappdelegation. 

– Konventionen var absolut inte en återkommande punkt på dagordningen och man har inte diskuterat strategier eller vägval. 

När konventionen väl var antagen var dock svenska staten snabb att hänga på. När FN den 30 mars 2007 gav staterna möjlighet att skriva under konventionen reste dåvarande socialminister Maria Larsson (KD) till New York för att underteckna dokumentet. Efter en förhållandevis snabb, och ifrågasatt, utredning konstaterade regeringen sedan att Sverige redan uppfyllde alla fundamentala krav i konventionen.

2008 ratificerade riksdagen konventionen och i januari 2009 började den gälla. Då fanns varken en oberoende nationell granskningsinstitution eller någon lagstiftning som klassade bristande tillgänglighet som diskriminering på plats. 

– Det fanns en iver från vissa håll i samhället att Sverige skulle skriva på så fort som möjligt. Det handlade bland annat om att kunna vara en del av de årliga statspartsmötena, säger Maria Johansson. 

Boken finns i en liten tryckt upplaga, men den går att läsa digitalt på projektets webbplats. Maria Johansson tycker att berättelsen om hur konventionen kom till är viktig att berätta. 

– Det är jätteviktigt för att förstå hur stort det är. Det är viktigt att förstå vilka möjligheter det finns. CRPD har också en särskild position i hela historiken om konventioner för mänskliga rättigheter. Den är speciell.

Inget om oss utan oss

Projekt med syftet att samla ihop unika upplevelser från personer som hade en nyckelroll i svenskt deltagande under framtagandet av FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (CRPD). Ägare till projektet är Handikapphistoriska föreningen och det har genomförts av Fonden för mänskliga rättigheter. 

Läs mer på www.ingetutanoss.se