Jag skyndar mig av bussen och fortsätter bort mot Kopparmärra. Staden är full av människor och jag tränger mig förbi glassätande turister, ungdomar som planlöst driver omkring i stora hjordar och småbarnsföräldrar. En kvinna går omkring och delar ut informationsblad till de förbipasserande och för att markera att jag inte har tid att stanna så ökar jag farten och sänker blicken. Hon tar dock ingen hänsyn till denna signal utan ställer sig rakt i min färdväg.
– Har du ont i benen? frågar hon.
ANNONS 
Det tar några sekunder innan jag hunnit registrera frågan. Varför vill hon veta om jag har ont i mina ben? Jag noterar inte vad som står på hennes orange väst och tänker att hon kanske kommer från något läkemedelsföretag eller liknande. Antagligen vill hon att jag ska delta i en enkätundersökning.
– Nää, jag har inte ont någonstans, svarar jag.
Bortsett från att jag riskerar att bli försenad till det kafé där jag bestämt träff med min kompis denna soliga sensommardag så är allt bara bra. Inga krämpor här inte! Jag gör en ansats att fortsätta min promenad men kvinnan stoppar mig på nytt.
– Är dina ben olika långa? Du går ju så illa!
Hon granskar mig och inuti mig avlöser känslorna varandra. Förvåning, irritation och skam. Vad är det hon säger? Hur har denna för mig helt okända människa mage att kommentera mitt rörelsemönster? Dessutom, så dåligt går jag faktiskt inte! Eller?
– Om du vill så kan jag be för dig, fortsätter hon. Jag kan be för att Gud ska göra dig till en hel människa, en fullgod individ.
»Stackarn, att gå på vatten torde vara småpotatis i jämförelse med detta uppdrag. Ve och fasa!«
Jag berättar om händelsen för min kompis och vi gör oss lustiga över situationen. Vi skrattar åt åsynen av en manlig gestalt klädd i vitt som vördnadsfullt stiger ner i centrala Göteborg för att göra en duglig medborgare av mig. Omkring honom ska små trumpetspelande änglar sväva och för vårt inre ser vi hur det pulserande livet i stadens stadskärna avtar och hur allas blickar riktas mot oss. Stackarn, att gå på vatten torde vara småpotatis i jämförelse med detta uppdrag. Ve och fasa!
Jag har ett gott självförtroende som ständigt stärks av komplimanger och hejarop från nära och kära. Regelrätta gliringar eller plumpa kommentarer har jag lärt mig att hantera. Jag kan givetvis bli upprörd men orden sipprar sällan in under mitt skal. Ibland bildas dock små rivsår i själen och detta var ett sådant tillfälle.
Efter mötet med kvinnan från det religiösa samfundet är jag påtagligt besvärad, men kan inte sätta fingret på vad som skaver mest. Frasen »du går så illa« lär aldrig segla upp på tio-i-topp-listan över lämpliga sätt att påbörja en konversation. Jag vill tro att jag rör mig likt övriga i samhället och trots att jag vet att så inte är fallet så blir jag naivt förvånad och skamsen när utomstående påpekar min gång.
Att dessutom påstå att jag inte är en »fullgod individ« gör inte situationen bättre. Vad är en människa som inte är hel? Halv? En sämre person som är i behov av frälsning för att uppnå samma människovärde som andra? Det krullar sig under huden på mig!
Hon sade det i välmening men det blev fel. Jag var inte beredd och det tog hårt, kanske oproportionerligt hårt. Jag vet ju att jag är en hel människa. Jag är ingen fullkomlig individ (vem är det?) men jag är en fullgod medborgare och jag är övertygad om att även en eventuell gud skulle skriva under på detta.
Med tanke på rådande världsläge torde det alltså finnas annat att be för än en förändring av mig. Så det så och amen!
