Stora problem med inkludering i gymnasieskolan

Ambitionen att inkludera elever med nedsatt rörelseförmåga i den reguljära gymnasieskolan kan få motsatt effekt. I sin avhandling har Emil Bernmalm intervjuat elever vi landets fyra riksgymnasier om hur de upplever att skolans arbete med integrering och inklusion fungerar i praktiken. 

– Det finns stora problem kopplade till inkludering i gymnasieskolan. Det är en mycket liten andel av eleverna som upplever att de är helt inkluderade i meningen att de har samma villkor som de övriga eleverna i klassen, säger Emil Bernmalm. 

Han är kritisk till skolans arbete med inkludering och till den forskning som ligger till grund för upplägget. Fokus ligger i allt för stor utsträckning på hur lärare och övrig skolpersonal upplever situationen. Allt för sällan får eleverna komma till tals. 

– Hur man vi ens tala om inkludering utan att tala med och lyssna till de som är föremål för skolans inkluderingssträvan. För mig är inkludering ett begrepp som upplevs inifrån. Vi kan inte säga att någon är inkluderad utan att fråga personen själv. 

Dessutom stannar ambitionen att inkludera elever med nedsatt rörelseförmåga ofta vid en rumslig integration, menar Emil Bernmalm. 

– Integration är bara önskvärd om den samtidigt är inkluderande. Det är ingen mening att bara flytta elever in i ett klassrum om de inte får vara med i den gemenskap som finns där. 

I avhandlingen visar han att eleverna själva lyfter fram små undervisningsgrupper, med enbart elever med rörelsehinder, som en förutsättning för att uppnå en fungerande skolvardag. 

– Om vi ska få en skola som fungerar för alla så måste det finnas många vägar att nå målet. Där verkar de små grupperna vara jätteviktiga för att många av eleverna ska kunna hantera vardagen i skolan, även i den reguljära undervisningen.