Det här är en opinionsartikel. Åsikter i texten är skribentens egna.
När Anna Vogel, föreståndarinna vid vanföreanstalten i Göteborg, 1923 tog initiativ till att bilda DHR var det på flera sätt en banbrytande handling. Att en kvinna startade en organisation som DHR var inte vanligt på den tiden. Jag vill tro att det visade på en ny tidsanda där nyskapande idéer, erfarenhet, förtroende och kompetens gick före traditionella ideal. Kanske är det en av anledningarna till att DHR genom åren har haft och har många starka förtroendevalda på alla nivåer inom förbundet. Där det viktiga är att det är rätt person för uppgiften och inte vilket kön som står i individens identitetshandling.
ANNONS 
Men Anna Vogel gick före även på andra sätt. Den nya kamratföreningen med tillhörande tidskrift hade det uttalade syftet att ge personer med nedsatt rörelseförmåga en egen röst i samhället. Även detta var något nytt och revolutionerande.
Normen på 1920-talet, och under många decennier därefter, var att andra personer, som politiker, tjänstemän eller företrädare för medicinska professioner, förde talan åt personer med funktionsnedsättning. Det ansågs rent allmänt att dessa yrkesgrupper kände våra behov bättre än vad vi själva gjorde.
Över tid har samhällets syn på personer med nedsatt rörelseförmåga förändrats till det bättre. Jag vill tro att DHR har spelat en förändrande roll i den utvecklingen. För just övertygelsen om att personer med nedsatt rörelseförmåga har en egen röst och rätt att tala i en egen sak, har gått som en röd tråd i DHR från första början tills idag.
»Jag tycker att det är sorgligt att samhället inte kommit längre på hundra år.«
Under första halvan av1900-talet hade DHR fokus på frågor som rörde den enskildes vardag. Frågor som rätten till arbete, försörjning, och hjälpmedel. DHR var också tidigt ute och samarbetade med olika instanser för att få till anpassade bilar och välfungerande hjälpmedel i övrigt. Senare handlade kampen mycket om statens och kommunernas ansvar för att personer med nedsatt rörelseförmåga ska få sina rättigheter tillgodosedda. Bland annat vad gäller anpassning av bostäder och individuell rörelsefrihet, där rätten till en personlig assistent, hemtjänst, färdtjänst och universell utformning var och är viktiga verktyg.
Även om mycket har hänt sedan 1900-talet så är nästan alla dessa frågor lika viktiga idag, men ibland från en annan vinkel eller ett annat perspektiv. Jag tycker att det är sorgligt att samhället inte kommit längre på hundra år. Samtidigt visar det på varför DHR behövs och varför kampen för mänskliga rättigheter behöver fortsätta. Men även hur viktigt det är att vi fortsätter att ge människor verktyg och kunskap för att tala i egen sak. Det är så gott som alltid individen själv som bäst vet vad denne behöver för att livet ska fungera.
DHR kommer att fira hundra år hela 2023, på olika sätt och på olika platser. Att vi fyller hundra år är ett unikt tillfälle att både synas, höras och sprida allt det som är så bra med DHR, så att fler vill bli engagerade medlemmar. Den 17 juni firar hela förbundet tillsammans. Jag hoppas att även du precis som jag firar då och att du känner dig stolt över att du hjälpt till för att göra samhället bättre för många.
Jag hoppas också att firandet kan ge dig kraft och ork att fortsätta det arbete som behövs för att vi ska växa som förbund. Det finns så
mycket mer kvar att göra innan samhället fullt ut fungerar för personer med nedsatt rörelseförmåga. Du är viktig i det framtida arbetet!
