Det avlånga bordet var vackert dukat, på kakelbänken i köket stod champagneglasen uppradade och i vardagsrummet lyste en präktig blombukett i pastellglada färger. Det luktade gott från grillen och ur högtalarna strömmade somriga toner. Det var dags för kalas!
Jag älskar att förbereda inför festliga sammankomster. Jag gillar att komponera menyer, diskutera dryckesval och ta in blommor och blad. Jag gillar att göra fint … i alla fall omkring mig.
Jag lärde mig inte att gå förrän vid två års ålder och för den som mestadels tar sig fram krypandes så är spetsar, volanger och andra utsmyckningar en fasa. Min mamma insåg snabbt att klänningar och kjolar inte var »min grej« och till skillnad från min lillasyster så bar jag alltid byxor och skjorta på kalas. I dessa plagg kunde jag röra mig fritt utan risk för att fastna i ostrukturerat tyg.
ANNONS 
Idag är min garderob inte längre anpassad efter ett liv på golvet och i mitt upprätta tillstånd kan jag bära festkläder av alla slag. Den entusiasm som jag känner inför att göra fint omkring mig är visserligen inte lika stor då det kommer till att iordningställa mig själv men det är trots allt kul att klä upp sig ibland. Varken kläder eller smink tillhör dock mina expertområden och stunden innan gästerna kommer, det vill säga då den jäktade »festfixaren« ska ikläda sig rollen som samlad värdinna, blir ofta komisk.
»Jag är ryckig och färgen kladdar. För mitt inre ser jag hur jag råkar peta ut mitt eget öga med maskarapinnen«
Jag drar klänningen över huvudet och fastnar med hårspännet i den rosettprydda ärmen. Shit! Jag lirkar försiktigt ut ena armen och fortsätter därefter med den andra. Klänningen är nästintill omöjlig att få på sig, vilket är märkligt med tanke på att det är min storlek. Jag vrider mig likt en mask för att få den att hamna rätt och när den väl sitter på plats så känns allt perfekt.
Dagen till ära skall jag använda min mascara och med darrande hand försöker jag sätta färg på ögonfransarna. Jag är ryckig och färgen kladdar. För mitt inre ser jag hur jag råkar peta ut mitt eget öga med »maskarapinnen«. Ser jag ut som en clown? Kanske är det bara den röda näsan som saknas?
När mascaran är på plats så är det dags för slutfinishen. Jag tar fram det glittrande armbandet och de matchande örhängena. Jag koncentrerar mig till max framför spegeln och med suddig blick försöker jag trycka in örhänget i hålet. Min finmotorik är undermålig och risken är stor att det lilla smycket glider ner genom hörselgången i stället. Suck! Jag hör hur det ringer på dörren och alltmedan de första gästerna strömmar in så försöker jag intala mig att det inte är någon stress. Jag sänker axlarna, andas in och försöker igen. Denna gång går det bättre och från mina öronsnibbar, som för övrigt ser ut som två stoppljus efter den ovarsamma behandlingen, dinglar nu mina pärlor.
När festen är slut så börjar nästa akt i detta skådespel. Nu skall jag befria mig från kläder, smink och smycken. Detta brukar dock gå något lättare, särskilt eftersom det först är i detta läge som jag brukar upptäcka den fiffigt dolda dragkedja som ska underlätta vid på- och avklädningen av klänningen. Fanns verkligen denna dragkedja verkligen förut?
Det är väl bara att konstatera att förvandlingen från »vardags-vacker« till »fest-fin« är betydligt krångligare för vissa. Men vad gör man inte för stämningens skull? Det är så sant som det är sagt; Vill man vara fin så får man lida pin.
