»Det är alltid viktigt att bära med sig historien«

Den är verkligen liten. Wenche Willumsens bok »Skolhemmet – om en liten flicka och ett stort hus« är inte större en ett fjärdedels A4-papper. Men trots sin litenhet innehåller den en berättelse om en tung och ofta undanskuffad del av Sveriges 1900-talshistoria. 

I boken får vi följa med Wenche Wilumsen på en vandring genom det hus där hon tillbringade en stor del av sin uppväxt, ett hus som har följt med henne i minnet genom hela livet. 

– Promenaden genom det här huset har jag gjort otaligt många gånger. De har varit när jag inte har kunnat somna eller vaknat för tidigt. Då har jag tänkt på de här barnen som bodde där och vandrat igenom alla de här rummen. 

Huset det handlar om är skolhemmet i Raus plantering i Helsingborg. Det ägdes av föreningen som drev stadens vanföreanstalt och var en plats där samhället placerade barn med nedsatt rörelseförmåga från 1918 fram till 1970-talet. 

»Jag blev deporterad, jag hade ingenting att säga till om och det hade egentligen inte mina föräldrar heller«

Wenche Willumsen

Hit kom Wenche Willumsen 1960. Hon var tio år gammal och hade just gått ut lågstadiet. Hemma i Skara vägrade den lokala skolan att undervisa barn med handikapp. Alternativen var att flytta till något av landets skolhem eller att helt sluta skolan. 

– Jag blev deporterad, jag hade ingenting att säga till om och det hade egentligen inte mina föräldrar heller. 

I boken beskriver Wenche Willumsen hur hon efter två dagars introduktion på skolhemmet tvingades ta farväl av föräldrar och syskon som satte sig i sin Saab och vände norrut. Livet på skolhemmet tar sin början. 

Berättelsen andas sorgsenhet, men den är med få undantag uttalad. Istället får vi ta del av konkreta och neutrala beskrivningar av husets utrymmen. Placering och inredning av salar, lekrum, entréer och korridorer återges noggrant. Tanterna som jobbade på hemmet beskrivs som snälla och nämns vid förnamn. Bara föreståndarinnan har ett efternamn. 

– Min dotter säger att hon väntar på nästa bok där jag berättar hur det kändes. Men jag har tänkt mycket på det där. Jag valde att inte bli så känslosam för jag har läst en del sådana där historier och kan inte tackla de riktigt. Det är lätt att de tippar över och blir lite patetiska, säger hon och tillägger:

– Någonstans finns det naturligtivs en sorg som jag aldrig har bearbetat. Kanske är det den jag ville nudda lite lite med den här boken, men jag vill inte kliva in i den. Det behöver jag inte.

»Jag förstår inte hur nutidens människor ska kunna be om ursäkt för vad dåtidens människor gjorde«

Wenche Willumsen

Att det överhuvudtaget blev en bok av berättelsen var inte självklart, berättar Wenche Willumsen. Vandringen genom skolhemmet skrev hon framför allt ner för att få den ur huvudet. 

– Sedan tyckte ett av mina barnbarn att farmor skulle göra en bok av berättelsen. Och då tänkte jag att då gör jag väl det. Jag vill lämna den här historien efter mig till mina barnbarn. Få den ur mig men samtidigt lämna den vidare. 

Hon tycker också att berättelsen om livet på skolhemmet har förnyad betydelse idag. I takt med att bedömningarna inom personlig assistans och LSS blir allt snävare  ökar behovet av att påminna om historien. 

– Den generation som jag tillhör har lagt ner så otroligt mycket arbete och engagemang, vi får inte tappa historien. Det är ändå alltid viktigt att bära med sig historien. Som mitt barnbarn sa: Det här har hänt och det kan hända igen. Det tycker inte jag att det ska få göra. 

Idag driver bland annat DHR kravet att staten ska be om ursäkt till de som placerades på institution under 1900-talet. Men för Wenche Willumsen känns inte det kravet relevant. Hon har inget behov av någon ursäkt, säger hon. 

– Jag förstår inte hur nutidens människor ska kunna be om ursäkt för vad dåtidens människor gjorde. Däremot skulle det betyda något för mig om man gick fram och sade »Det här var inte bra, det ska aldrig mer hända igen. Det lovar vi.« Det vore ett intressant löfte. En ursäkt förpliktigar inte till något. Det är helt ointressant.