Svartvitt foto av Herman Grafström.
Herman Grafström är frilansskribent och rullstols­pappa på deltid. (Foto: Albert Martinsson)

Herman Grafström: Jag hör mina egna ord från hennes mun och plötsligt blir det tydligt hur min funktionsnedsättning går i arv till mina barn.

Sommaren 2016 tycks ta slut lika fort som den började. Min dotters skolstart, som kändes så avlägsen på midsommar, är plötsligt här och nu står vi på skolgården med fjärilar i magen.

Mitt i en färgglad och högljudd röra av barn, lärare och föräldrar. Här finns sportiga föräldrar, unga och gamla föräldrar och föräldrar med olika etnisk bakgrund. Och så en enda pappa i rullstol med en mycket förväntansfull sexåring vid sin sida.

Det dröjer inte lång stund förrän en liten tjej kommer fram och frågar vad som hänt med mig. Jag gjorde illa ryggen när jag var liten svarar jag. För min dotter är rullstolen naturligtvis vansinnigt ointressant, men här på skolgården är den exotisk.

Jag är van att vara den ende i klassen, på jobbet eller på festen med en funktionsnedsättning. Van vid trösklar, såväl fysiska som sociala, innan man blir insläppt i lokaler eller konversationer. Jag har inga minnen av att känna mig exkluderad eller retad under skoltiden. Men det är svårt att inte påverkas av medias rapportering om det hårdnande klimatet i skolan. Barn mobbas på grund av godtyckliga saker som kläder eller hårfärg. Minsta avvikelse från normen kan bli grogrund för mobbing och min dotter har onekligen en avvikande pappa.

Därför är jag lite nervös när vi har kramats hejdå och hon studsar iväg över skolgården. En skara smågrabbar flockas runt bilen när jag öppnar bakluckan och slänger in ryggsäcken. De tittar nyfiket på både rullstolen och bilen men ingen säger något. Så jag säger hej och frågar om de vill se en robot. Med en knapptryckning glider bilens sidodörr upp och avslöjar den mekaniska armen som lyfter in rullstolen bakom förarsätet. Isen är bruten och nu haglar frågorna. Ska jag köra bilen själv? Hur funkar reglagen? Vilken klass går mina barn i och hur gamla är de? Jag får höra att min smutsiga och ostädade Seat är cool. Sen ringer det in och världens minst hotfulla ungdomsgäng skingras. De är så artiga och väluppfostrade att jag blir lite rörd.

Några dagar senare hämtar jag dottern på skolan och hör hur hon förklarar för en klasskompis att jag gjorde illa ryggen som liten. Jag hör mina egna ord från hennes mun och plötsligt blir det tydligt hur min funktionsnedsättning går i arv till mina barn. Inte på något fysiskt sätt, men barnen delar många av mina upplevelser av ett liv som funkis.

Min dotter är duktig på problemlösning, har stor fantasi och är socialt utåtriktad. Det är färdigheter man övar genom att navigera i en värld som är dåligt anpassad till ens fysiska förutsättningar. Är vi i en affär och den rostade löken står på översta hyllan blir rullstolen och pappas knä en trappstege. Ligger receptionen till simhallen ovanför en trappa springer hon upp och frågar hur man kommer in med rullstol. Tillsammans förändrar vi attityder varje dag, på skolgården och utanför den. Jag är förstås en omåttligt stolt pappa.

Men varje problem vi löser och varje hinder vi övervinner blir också en påminnelse om vikten av att påverka, inte bara anpassa sig. Att se att otillgänglighet inte bara är något som behöver kringgås, utan också kan rivas ner.

Herman Grafström är frilansskribent och rullstols­pappa på deltid.

Text:

En kommentar på “Funkisarvet

  1. Bra beskrivning hur enkelt och fantasifullt barn kan hantera situationer med en närstående vuxen med funktionshinder 👍

Kommentarer är avstängda.