Därför blir juridiken viktigare

Juridiken är ett maktmedel som inte ska lämnas över till politiker och tjänstemän. Juristen Paul Lappalainen vill att funktionshinderrörelsen tar ansvar för att påverka rättspraxis.
Att något är förbjudet i lagen räcker inte långt om lagen inte tillämpas. Snart har det gått två år sedan diskrimineringslagens tillägg om bristande tillgänglighet som en form av diskriminering trädde i kraft, men ännu har inget fall avgjorts i domstol.
På flera fronter jobbas dock för att få lagen prövad. DHR – förbundet för ett samhälle utan rörelsehinder var först ut med en stämningsansökan i januari i år och efter det har även Diskrimineringsombudsmannen (DO) släppt sargen och genomfört eller förberett stämning i tre fall. Men juridikens kvarnar mal långsamt och faktum kvarstår. Ännu vet ingen hur lagstiftningens krav ska tolkas i praktiken.
– Det finns en förväntan att Diskrimineringsombudsmannen tillsammans med fackföreningar ska driva fram en tillämpning av den här lagen. Någon gång kommer det att hända, men utvecklingen av rättspraxis går väldigt långsamt inom svensk juridik, säger Paul Lappalainen, jurist och forskare som just nu driver Med lagen som verktyg, ett projekt med syftet att bygga upp kunskap runt hur diskrimineringslagen kan användas i praktiken.
Bakgrunden är den brist på kunskap och erfarenhet av diskrimineringsrätt som finns inom såväl funktionshinderrörelsen som bland svenska jurister i allmänhet. Konkret handlar det om att titta på frågor som vilka fall som kan vara möjliga att driva och vilken bevisning som kan krävas och hur den kan byggas upp. Slutmålet är en tydlig svensk rättspraxis på området.
– Den stora frågan är: Hur kan det civila samhället driva fram tolkningar av lagar som har skrivits åt dem? säger Paul Lappalainen.
När tillägget i diskrimineringslagen, som klassar bristande tillgänglighet som en form av diskriminering, trädde i kraft 1 januari 2015 hade det föregåtts av en lång debatt om kostnader och kravnivåer. Frågor om ansvarsfördelning, skälighet och skydd för småföretag hade stötts och blötts under många års utredande och politiskt sicksackande mellan funktionshinderrörelsens krav på tydlighet och näringslivets motstånd mot nya regler och befarade kostnader. Den färdiga lagtexten blev därför en klassisk kompromiss där ingen av sidorna var särskilt nöjd.
Reaktionerna från funktionshinderrörelsens håll var visserligen positiva till att lagen överhuvudtaget kommit till stånd, men kritiken mot undantagen för företag med färre än tio anställda och kraven på en varaktig relation mellan näringsidkare och kund överskuggade många gånger framgången och lagen beskrevs som tandlös i många situationer.
– Visst, lagen kunde ha skrivits på ett helt annat sätt, men å andra sidan det som har orsakat mest kritik är det här undantaget för småföretag som har mindre än tio anställda. Det undantaget spelar mindre roll jämfört med en annan fråga, nämligen den om en anpassningsåtgärd ska anses vara skälig i förhållande till en verksamhets förutsättningar. Att få rättspraxis i den frågan är en av de viktigaste punkterna, säger Paul Lappalainen.
Sedan 2009 har intresseorganisationer möjlighet att föra talan i domstol när det gäller diskrimineringsmål. Det betyder att organisationen kan ta över ett fall från en medlem som har upplevt sig diskriminerad och driva dennes fall i domstol. Möjlighet har dock varit sparsamt utnyttjad men på senare år har frågan blivit hetare. DHRs stämning av trafikbolaget X-trafik är ett exempel.
Men för att nå framgång i processerna gäller det att vara väl förberedd och ha en klar och tydlig idé med vad man vill uppnå, menar Paul Lappalainen.
– Det som gäller för att få förändring på sikt är att driva det mest strategiska fallen, där man har en okej chans att få ett bra beslut i domstol.
Han tycker att det finns förutsättningar för ett brett samarbete inom funktionshinderrörelsen för att vaska fram en handfull fall som utmanar viktiga principer i lagstiftningen. För även om tillgänglighetskriterierna kan se olika ut för olika grupper inom funktionshinderrörelsen finns det viktiga parametrar som är gemensamma menar Paul Lappalainen.
– Till exempel kan ett fall som driver fram en högre diskrimineringsersättning gynna alla diskriminerade. Eller om man får en testfråga angående bevisbörda; alla kommer att vara intresserade av hur högsta domstolen tolkar detta.
I en utvidgad kontext kan det också handla om samarbete med andra diskriminerade grupper, ett arbetssätt som är vanligt i USA, landet där diskrimineringslagarna en gång föddes som ett resultat av en lång och hård kamp från medborgarrättsrörelsen. Paul Lappalainen, som själv har sitt ursprung i USA, understryker att Sverige kan lära en hel del av landet i väster, inte minst när det gäller samarbeten för att rå på den rådande samhällsordningen.
– Det här är en maktfråga och maktförhållandena är mycket hårdare i USA. Där har det civila samhället varit tvungna att lära sig att agera tillsammans med andra som har liknande intressen.
– Det finns ingen som helt saknar makt, men om man splittrar sin makt och tror att politiker agerar för att de tycker synd om ditt intresseområde så kommer man inte att skapa förändringar i maktstrukturer. Det är först när olika intressenter agerar tillsammans och jobbar utifrån sina gemensamma intressen som det kan ske. Och här finns ett gemensamt intresse: Att få fram en rättspraxis.
Kanske är just tillgänglighetsfrågan ett område där det finns möjlighet att bygga samarbete inom funktionshinderrörelsen? Torsdagsaktionen som bidrog till att driva fram lagstiftningen samlade som mest 22 organisationer bakom sitt krav. Likaså har kritiken mot lagens undantag varit ganska koordinerad.
I juli i år aviserade regeringen att man viker sig för kritiken och tar bort undantaget för småföretag i diskrimineringslagstiftningen. Frågan är dock om förändringen har någon betydelse för tillämpningen av lagen? Paul Lappalainen tror inte det. Många av de små företagen skyddas ändå av det så kallade skälighetsrekvisitet som ska skydda företag från oproportionerligt stora och kostsamma krav på tillgänglighetsåtgärder. Istället vill han rikta fokus mot större företag och myndigheter som är de som sätter normen.
– Om man ska uppnå samhällsförändring på sikt så är det så man måste se det. Om lagen huvudsakligen skulle prövas mot småföretag som har en eller två anställda så skapar man en David mot Goliat-situation där det kommer att framstå som att den som har funktionsnedsättning är Goliat. Jag ser inte det som en framkomlig väg.
En fråga som infinner sig är hur väl rustade svenska domstolar är för att hantera frågor om diskriminering och funktionsnedsättning? I takt med att frågor om diskriminering och mänskliga rättigheter har fått en större betydelse i Sverige har även kraven på domstolarna förändrats. Samtidigt är det inte självklart att domare och jurister hänger med i utvecklingen. När Domstolsverket frågade svenska domare om konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning var det bara var femte som hade någon kunskap om innehållet.
– Det finns ändå skäl för mig som jurist och forskare att gissa de svenska domstolarna börjar röra sig i rätt riktning. Inte nödvändigtvis i den här frågan, men om man ser till den vidare ramen så är det tydligt att internationell rätt, EU-rätt och Europakonventionen och även grundlagarna tidigare hade mindre styrande effekt på domstolarna.
Den uppenbara risken, att domstolarna i sin tolkning går emot funktionshinder­rörelsen, behöver inte vara ett problem.
– Även om man förlorar behöver det inte vara negativt. Om det visar sig att det finns en lucka i lagen eller brister i domstolens sätt att tolka lagen, då kan man gå tillbaka till politikerna i riksdagen och regeringen och visa att det här måste man fixa.
Kanske är det alltså i domstolarna som mycket av framtidens kamp för lika rättigheter och möjligheter kommer att utspela sig. Paul Lappalainen tror att fler funktionshinderorganisationer tar steget och flyttar resurser från påverkan av de lagstiftande politikerna till arbete med att driva fram tolkningar av lagstiftningen. Utvecklingen blir en självklar effekt av ett samhälle som inte längre kan ignorera mångfalden bland medborgarna.
– I ett konsensussamhälle behövde man hitta vägen in till makthavarna och övertyga dem om vad man vill uppnå. Där blev juridiken mindre viktig. Min bild är att juridiken kommer att bli en allt tydligare bärare av våra värderingar. Det kommer fler att inse.