Porträtt av Rasmus Isaksson
Rasmus Isaksson är förbundsordförande i DHR – förbundet för ett samhälle utan rörelsehinder

Rasmus Isaksson: Det är kanske bäst att låta frihetsreformen med dess ursprungliga intentioner ringa i publikens huvuden och utgöra mallen trots att vi alla vet att verkligheten nu ser annorlunda ut.

Nyligen var jag i Belgien där jag deltog på en konferens. Under ett föredrag framställdes Sverige som ett föregångsland när det gäller personlig assistans. I samma rum sitter konferensdeltagare från Slovakien, Spanien, Serbien och många andra europeiska länder som betraktar vår frihetsreform med vördnad. Svenskarna tittar på varandra, skakar på sina huvuden och småler. Ingen tycks vilja rycka av manteln från Stålmannen genom att begära ordet.
Verkligheten blir elefanten i rummet. Det är kanske bäst att låta frihetsreformen med dess ursprungliga intentioner ringa i publikens huvuden och utgöra mallen trots att vi alla vet att verkligheten nu ser annorlunda ut.

Det har säkert inte undgått någon att det pågår en hård debatt om personlig assistans mellan funktionshinderrörelsen och regeringen. Regeringen, ackompanjerad av Försäkringskassan, pratar om kostnadsutvecklingen och att pengar används på fel sätt. Retoriken är massförstörelsevapnet som används.

I ett sammanhang av kollektiva påhopp där assistansanvändare beskrivs som potentiella överutnyttjare samt medias för tillfället arkiverade sensationsbevakning av bedrägeriåtal och ledarartiklar om hur LSS huserar kriminella nätverk som utnyttjar systemet, känner jag mycket litet förtroende för att en översyn av LSS ska landa i något som gynnar assistansanvändare. Nu har media dock tvärvänt och visar på konsekvenserna av en praxis som saknar stöd i både siffror och sunt förnuft. Jag vill hävda att dessa oåtkomliga ledarsidor, som ofta uttryckte sig mot bättre vetande, bäddade lite för den här situationen. En halvsanning blev till en missuppfattning som blev till lögn som nu framställs som en sanning.

Samme man som uttryckte lovord i Belgien över den svenska personliga assistansen ansåg också att vi inte ska bråka så mycket med regeringen utan försöka komma överens och arbeta tillsammans. Jag tycker att vi har försökt detta så länge jag kan minnas. Det kan bara fungera om det finns en bra dialog mellan parter som jobbar mot samma mål. Trots att Sverige har ratificerat FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning anser jag inte att regeringen just nu besitter den rätta målbilden. Inte heller finns det någon i regeringskansliet som vill lyssna.

I Belgien träffade jag även en man från USA, David. Han menar att historien visar mycket tydligt att det då och då behövs en kick-start genom en ökad aktivism och tuffhet. Han nämner ADA (Americans with Disabilities Act) som ett exempel på en lag som förmodligen inte hade gått igenom om inte rörelsen mobiliserat personer med olika typer av funktionsnedsättning som kröp eller haltade sig upp för trappan till Capitolium framför TV-kamerorna.

Vi har chansen att påverka men då tror jag att det krävs att vi blir tuffare. Nu måste vi ta strid för assistansen på gator och torg. Den 3:e december, på internationella funktionshinderdagen, kommer funktionshinderrörelsen att tillsammans med många andra att genomföra manifestationer över hela landet. Parollen är Assistans är frihet! Rädda LSS! Kom dit du också! Du behövs!

Text:

Kommentarer är avstängda.