LEDARE: Jag gjorde inte många rätt i träslöjdssalen. Smörknivar blev skedar, skålar blev kuber och kryddhyllor blev helt sneda och därmed obrukbara, skriver Rasmus Isaksson.
I skrivande stund är jag nyss hemkommen från en regnig, drygt sju timmar lång bilresa från mina hemtrakter i Skåne. Där besökte jag bland annat min pappas grav på Skogskyrkogården i Eslöv. Det visade sig att kyrkogården denna dag var mötesplats för många gamla och trevliga bekantskaper.
ANNONS 
Innan jag ens hunnit parkera träffade jag en välkänd Eslövsprofil på parkeringen. Vi kommunicerade med nerrullade fönsterrutor då jag trodde samtalet skulle bli kortvarigt. Det hela utvecklade sig dock till ett långt samtal. Vi pratade om hur utformningen av gravstenar inspireras av olika religioner och generationer. Hon berättade också att det numera finns en muslimsk begravningsplats i anslutning till kyrkogården. Religioner samlade på ett ställe, sida vid sida för att hedra våra nära och kära.
På vägen tillbaka till bilen hörde jag en annan välbekant röst. Det var min gamla träslöjdslärare från mellanstadiet. Jag minns honom som den absolut strängaste person jag kände under min barndom. Han var inte helt olikt skomakaren i »Alla vi barn i Bullerbyn«. Trots detta var han viktig för mig.
Så här i efterhand kan jag litegrann förstå hans frustration. Jag gjorde inte många rätt i träslöjdssalen. Smörknivar blev skedar, skålar blev kuber och kryddhyllor blev helt sneda och därmed obrukbara. Jag minns att jag redan då tänkte att han förmodligen inte tror att det kommer bli något stort av mig.
Nu, där på kyrkogården i Eslöv, frågade han mig vad jag gjorde nuförtiden. Jag berättade att jag är förbundsordförande i DHR och att jag nästa dag skulle köra hem till Nynäshamn. Jag pekade på bilen som stod parkerad lite längre bort. Han sken upp som en julgran och började prata om hur stor frihet det måste vara att äga en bil om man, som jag, är en person med nedsatt rörelseförmåga. Det har han ju fullständigt rätt i.
Han verkade genuint glad över att jag lyckats gå från att vara en initiativlös klantskalle i träslöjdssalen till att nu leva ett självständigt liv med förtroendeuppdraget att leda en organisation som påverkar samhället med mänskliga rättigheter som utgångspunkt.
Ett bevis på träslöjdslärarens viktiga roll i mitt liv är det faktum att han är en av få lärare från grundskolan som inte blandar ihop mig med en annan elev på skolan som använde rullstol, en några år äldre kille som inte liknande mig alls. Ett annat är att hans låga förväntningar på min förmåga i slutänden faktiskt bidrog till att göra mig starkare.
Att känna omgivningens tvivel har stundtals varit en tung ryggsäck att bära och jag tror att fler känner igen sig i det. Det pratas ofta om förebilder men sällan om de personer som man känner ett starkt ifrågasättande från. Det har alltid funnits en »arg träslöjdslärare« i de miljöer jag verkat inom. Till en början drar de bara ner en men med tiden, när du lär dig att handskas med dem, tror jag faktiskt att dessa personer blir lika viktiga som förebilderna när det gäller att locka fram kampviljan och att utvecklas som person.
