Det här är en krönika. Åsikter i texten är skribentens egna.
Jag googlade funkofobi inom litteraturen och fann ett avsnitt ur »Doktor Glas« av Hjalmar Gullberg. Han får ett samtal mitt i natten från en orolig mamma. Han åker dit och beskriver vad han ser.
ANNONS 
»»Det är vår äldsta pojke som är sjuk«, förklarade frun. Jag fördes fram till en liten säng. Det var inte den lilla vackra gossen som låg i den. Det var en annan, ett vidunder. Enorma apkäkar, hoptryckt kranium, små onda och slöa ögon. En idiot, det var klart vid första ögonkastet.«
Det finns herr- och damtoaletter och det finns toaletter för rullstolar. Som funkis betraktas man som en avkönad kropp som behöver bli omhändertagen. Jag har skrivit om begreppet anomali förut som förklarar funkofobins inre mening. Att vi lever på 2000-talet gör oss inte till bättre människor. Rädslan sitter i hjärnans amygdala som försvarar oss från fienden och vill skydda vår grupp, där vi anser oss tillhöra. På samma sätt som när människan var jägare och försvarade sin flock, på samma sätt är samhället uppbyggt genom politiken och litteraturen.
Funkofobi har funnits i alla tider. Funkofobi är rädslan för det avvikande. Det som människan fruktar allra mest.
»I den ideologiska kärnan ryms inte längre solidariteten med alla medborgares välfärd.»
Vi i funktionshinderrörelsen är urdåliga på att protestera högljutt, att sälja in vårt varumärke. Vårt arbete utgår ju ifrån de mänskliga rättigheterna som Sverige har ratificerat och lovat att följa. Grejen är att de mänskliga rättigheterna är frivilliga att tolka lite hur man vill. FN har kritiserat Sverige för hanteringen av den personliga assistansen, men politikerna vill inte öppna plånboken. Varje politisk ideologi utgår från en kärnfamilj och en prislapp. I den ideologiska kärnan ryms inte längre solidariteten med alla medborgares välfärd.
Visst har vi fina reformer som lever upp till de mänskliga rättigheternas intentioner, men var fan är pengarna?
Jag kollar kontosaldot på mobilen och nog har jag råd med en säck torrfoder till katten om jag låter bli att köpa nya jeans. Man får välja. Ekonomi handlar om att prioritera, jag har lärt mig leva med små marginaler. Min katt tänker jag inte avvara. Han håller sig inom budgetramarna.
Jag har blivit itutad att jag får allt gratis av staten. Underförstått ska jag vara tacksam. Det är en attityd som återigen mer och mer genomsyrar samhället. I botten handlar det om rädsla och avundsjuka. De mänskliga rättigheterna ger människan möjligheten att vara fri. Frihet är fint ord i en välförpackad skrift som man kan tolka som man vill. Mitt liv betraktas som den tredje människan. En parentes som politiken vänder och vrider på hur de vill. Bättre lär det inte bli med ljugande politiker.
Det är inte heller bättre i litteraturvärlden. Böcker av och om personer med normbrytande funktionalitet får ingen publicitet. Mycket för att folk inte vill kännas vid hur livet kan bete sig för oss med annan utgångspunkt i livet. Och om de bryr sig tittar dom på oss genom ett titthål. Jag brukar drömma om att få medverka i litteraturprogrammet Babel på SVT och diskutera med Jessica Gedin om funktionshinder i bokvärlden.
Men okej. DHR fyller hundra år och det ska vi fira. Sen får vi fortsätta uppför backarna.
Det här är en krönika. Åsikter i texten är skribentens egna.
