Det här är en krönika. Åsikter i texten är författarens egna.
Jag vaknade i natt och tänkte på ordet »Paradigmskifte« som det talas om med den nya regeringen. Något nytt händer nu. Efter pandemin har samhället återuppstått igen. Det har varit en riktig bokmässa i år. Jag var inte där. Men tänkte åka dit. Att planera är inte min bästa gren. Men jag har lärt mig. Nu har jag bokat hotellrum till nästa års mässa.
ANNONS 
Böcker hade vi inga i mitt barndomshem. Bokhyllorna upptogs av prydnadssaker och ett skåp där pappa hade tipskuponger och sprit. Skåpet var bara hans. Inte ens mamma fick gå in där och dammtorka. Han vann en gång på stryktipset fast det blev inte de stora pengarna som han drömde om.
»Vi behöver sätta etiketter på varandra eftersom vi inte tar oss tid att lära känna varandra.«
Mika Ihanus
Jag har alltid haft en förkärlek till böcker. När jag läste fick jag vara i fred. Jag gick in i andra världar och lärde mig att det finns andra levnadssätt än vad jag levde. Jag gillade aldrig Astrid Lindgrens böcker om Emil och Pippi. Emils pappa var sträng som alltid straffade sin fantasirika och kreativa son. Jag menar, vad ska ett sånt påhittigt och nyskapande barn göra ute på landet, annars?
Astridböckerna må vara omtyckta av många barn. Pippi var föräldralös och gjorde uppror mot det dåvarande Pk-samhället. Idag skulle Pippi diagnostiseras med något NPF-diagnos. Vi behöver sätta etiketter på varandra eftersom vi inte tar oss tid att lära känna varandra. Det sägs att under en minut har vi dömt ut den andre. En bok däremot gå djupare in i varje karaktär som ger en bredare syn för läsaren. Jag skriver för att jag måste.
Det jag vänder mig emot är att Astrid använde sig av barns utsatthet för att ifrågasätta samhällsnormen. I för sig var det folkhemmet hon kritiserade och det var väl bra! Jag tycker barn ska få vara barn när deras tid är, sen är man vuxen så himla länge. Den tanken att vara den man är och bli accepterad borde bli den nya normen. Under Folkhemmets paraply tilläts bara förvärvsarbetande medelsvenssons i villa med två väluppfostrade barn och Volvo att vara delaktiga. Funkisfrågor har aldrig varit högt rankade. Våra frågor betraktas som får i motvind. Vi får in en kil i debatten som nästa regering möjligen drar undan.
Men vad händer när olikheter rationaliseras bort? Vad händer med det kreativa?
Ett tag bodde jag i Högdalen, söder om Stockholm, och såg ofta en kvinna stå vid torget som i aggressiv ton basunerade ut kärleksbudskapet, men när hon såg mig sitta i permobilen blev hon liksom lugn och fridfull i blicken. Inte för att förhäva mig, men troligen kunde hon identifiera sitt utanförskap med mitt.
Eller så har jag fel och vad spelar det för roll? Emil hade inte så lätt heller. I snickarboa täljde han figurer. Litteraturen och konsten kan rädda människan från ett förtryckande samhälle. Vi behöver lämna avtryck av vår verklighet. Vår gåva till framtiden går inte att förhindra.
Gör något som du aldrig gjort, så ses vi på bokmässan nästa år! Men vad ska du dit och göra? Jo, bara för att du har den möjligheten. Och bli en upplevelse rikare. Om du vill.
Mika Ihanus är poet och författare till boken » Fjärilen från Rovaniemi«.
Det här är en krönika. Åsikter i texten är författarens egna.
