Tre sätt att förbättra funktionshinderpolitiken

Lars Lindberg: Det finns grundläggande strukturproblem i arbetet med funktionshinderpolitiken.
Det finns något motsägelsefullt inom funktions­hinderpolitiken. Å ena sidan har rättigheterna på papperet stärkts, inte minst uttryckt i konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, Å andra sidan tycks det praktiska arbetet och politiken snarare ha gått i motsatt riktning. Det krackelerar någonstans. Jag vill peka på tre grundläggande strukturproblem i arbetet med funktionshinderpolitiken som behöver lösas:
1. Motstridiga ansvarsområden: Ansvarigt statsråd inom regeringen för funktionshinderpolitiken är Åsa Regnér (socialdepartementet), som också har ansvar för det största utgiftsområdet inom funktionshinderpolitiken, personlig assistans och LSS. Dessa dubbla roller har även tidigare statsråd med ansvar för funktionshinderpolitiken haft. Men det omöjliga i att ha båda dessa roller samtidigt har blivit allt mer uppenbart. I praktiken hamnar de båda rollerna i konflikt med varandra. Resultatet blir att genomförandet av konventionen och den övergripande funktionshinderpolitiken ständigt hamnar längst ned på prioriteringslistan för såväl statsråd som för tjänstemän.
Förslag: Flytta ansvaret för genomförandet av konventionen och funktionshinderpolitiken till annat departement och låt ansvaret för LSS ligga kvar på socialdepartementet.
2. Svag ställning i regeringskansliet: I Sverige, till skillnad från många andra länder, fattar regeringen beslut som kollektiv och alla statsråd är därför gemensamt ansvariga för de beslut som fattas, till exempel propositioner till riksdagen.
För att detta system ska fungera krävs att tjänste­männen på det departement som utarbetar ett förslag tar kontakt med tjänstemän på andra departement som berörs och samråder med dem. På samma sätt måste departement som ansvarar för ett politikområde som är på tvärövergripande bevaka att andra departement beaktar detta.
De flesta tvärsektoriella politikområden som jämställdhetspolitik och ungdomspolitik har egna enheter eller grupper som andra departement måste kontakta. Dessa enheter och grupper fungerar som vakthund för politikområdet i det interna beredningsarbetet. Funktionshinderpolitiken har vare sig en egen enhet eller funktion utan är en del av enheten för familj och sociala tjänster (FST). Detta är olyckligt och det är därför tveksamt om Sverige kan anses leva upp till konventionens artikel 33 som anger att konventionsstaten bör utse en samordningsmekanism inom regeringen för genomförandet av konventionen.
Samma förhållande gäller statliga utredningar som måste följa Kommittéförordningen där det bland annat anges att om en utredning har förslag som påverkar bland annat jämställdheten mellan kvinnor och män eller möjligheterna att nå de integrationspolitiska målen, så ska konsekvenserna anges.
Förslag: Tydliggör och stärk funktionshinder­politikens organisatoriska ställning inom regeringskansliet .
3. Personlig erfarenhet saknas i staten: Om man besöker utländska regeringskanslier och myndigheter med ansvar för funktionshinderpolitiken möter man ofta personer med egen funktionsnedsättning på olika nivåer. Så är det inte i Sverige – snarare är frånvaron slående. Det är ett stort trovärdighetsproblem.
Förslag: Inför tydligt mål om att fler personer med funktionsnedsättning ska anställas på regeringskansli och myndigheter. ▪