Detta är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Så är våren äntligen här! Vi är många som har längtat. Vanliga vårtecken brukar ju vara fåglars ankomst, blommor som förskönar och träd som slår ut. Ett annat säkert vårtecken, som inte är lika glädjande för oss som har nedsatt rörelseförmåga, är att uteserveringar börjar dyka upp lite varstans. Mer ofta än sällan så är de inte anpassade efter de lagar och förordningar om tillgänglighet för oss som använder hjälpmedel.
Det som är tänkt att vara en trevlig plats att mötas på blir i stället en tydlig gräns mellan de som får ta del av gemenskapen och de som får avstå.
I många fall är uteserveringarna dessutom byggda så att de är svåra eller rent utav omöjliga att ta sig förbi om man har svårt att ta sig upp och ned för kanter eller passera mycket smala gatustråk. Uteserveringen bidrar då till ännu mer otillgänglighet eftersom den hindrar människor från att röra sig i området.
ANNONS 
Så ska det inte vara. En stad eller ett samhälle är till för oss alla. Lagar och förordningar finns för att säkerställa det. Skärpning behövs därför på alltför många ställen runt om i landet.
»Det har även blivit så gott som norm att parkeringstiden för en parkeringsruta för personer med rörelsehinder begränsas till max tre timmar.«
Åsa Strahlemo
Ett annat tråkigt vårtecken har tillkommit på senare år. Samtidigt som uteserveringarna tas i bruk på gator och torg dras ofta biltrafiken om eller stängs av helt. För många personer med nedsatt rörelseförmåga är bilen ett mycket viktigt hjälpmedel i vardagen. Då många av oss inte kan ta oss fram längre sträckor är vi beroende av att kunna parkera nära målet för vår bilresa. Avstängda gator gör detta svårare.
Det förekommer undantag för den som har parkeringstillstånd för nedsatt rörelseförmåga, men ofta tas inte den hänsynen.
Det har även blivit så gott som norm att parkeringstiden för en parkeringsruta för personer med rörelsehinder begränsas till max tre timmar. Den som har rätt att parkera där och har tänkt att besöka ett möte, skola, arbete, en vän eller njuta en längre stund av våren än tre timmar får planera in att parkera om bilen regelbundet. Ett besvär som andra bilister slipper.
Men det finns ju fritidshjälpmedel, säger många till mig. Armcyklar, andra cyklar av olika de slag – och utbudet av elrullstolar har väl aldrig varit större? Javisst är det så. Men i de allra flesta regioner och kommuner är det inte något som går att få förskrivet som hjälpmedel. Det är en eller i allra bästa fall två rullstolar som gäller oavsett årstid, behov eller livsstil.
Går det att sätta etiketten »fritidshjälpmedel« på cykeln eller elrullstolen blir det nästan alltid ett automatiskt avslag. Detta trots att ett fritidshjälpmedel kan bidra till både ökad fysisk aktivitet och högre livskvalitet. I många fall är det en nyckel för att nå och bibehålla en god hälsa.
Istället blir det plånboken som styr. Priset för en handcykel med elstöd börjar runt 50 000 kronor, men priser på 70 000 kronor är inte ovanliga. Att försöka ta upp det i ansökan om merkostnadsersättning leder oftast till avslag.
Möjligheten till att kunna röra på sig efter förmåga ska inte ska bero på din disponibla inkomst. Det är en demokratisk rättighet. En rättighet som oavsett om det handlar om att kunna röra sig för hälsans skull eller för att vara delaktig i samhället alltför ofta glöms bort av de som har makten. Detta trots att undersökning efter undersökning visar på att hälsan i allmänhet för personer med nedsatt rörelseförmåga blir allt sämre.
Politiker, det är dags att ändra på det!
