Det senaste året har robotar varit ett hett debattämne. Inte minst efter att boken »Den andra maskinåldern« kom ut i fjol och vars kärnbudskap är att vi står inför en ny tid. På samma sätt som ångmaskinen startade den industriella maskinåldern och trängde undan muskelkraft kommer digitaliseringen leda till en ny revolution, inte minst på arbetsmarknaden. Robotar har redan tagit över många arbetsuppgifter i fabrikerna, nu står självlärande robotar redo att ta över arbetsuppgifter tjänstejobb som till exempel läkare och jurister.
Till skillnad från sin mänskliga kollega kan en läkarrobot vara i ständig digital uppkoppling till den samlade och ständigt växande medicinska vetenskapen. Och med ökad precision som resultat. Redan idag kan IBM:s läkardator Watson diagnosticera lungcancer med 90 procents säkerhet jämfört med 50 procent för en vanlig läkare.
Hälften av dagens jobb beräknas vara ersatta av robotar och digitaliserade lösningar inom 20 år. Hittills har tekniska framsteg visserligen lett till att arbetsuppgifter försvunnit, men istället har nya skapats. En växande oro finns att så inte längre är fallet med den pågående teknikförändringen. Ett exempel som författarna till »Den andra maskinåldern« tar upp att vi förr framkallade våra bilder hos Kodak, idag delar vi våra bilder på Instagram. Haken är att när Kodak hade 140 000 anställda har Instagram enbart ett fåtal.
Troligen kommer det att dröja länge innan kirurgen är helt ersatt med en robot men vi kommer att få vänja oss vid att de verkar tillsammans. Och troligen kommer vi snabbt att vänja oss på samma sätt som att vi har vant oss vid att bilar är mer av elektronik än mekanik. Hur påverkar detta arbetsmarknaden för personer med funktionsnedsättning? Förmodligen mer än vi tror. Hittills har vår interaktion med datorer skett främst genom ett tangentbord framför en skärm. Med introduktionen av smarta telefoner och röststyrning förändrades detta i grunden. Detta är en utveckling som till exempel har gynnat synskadade.
Nästa steg är att vi styr genom vår kropp och tankar. Den världsberömde fysikern Stephen Hawking är en av de som gynnats av tekniska framsteg som ögonstyrda datorer. Det har möjliggjort att han kunnat fortsätta verka med forskning och undervisning trots långt gången ALS. Media har det senaste året rapporterat om hur amputerade armar och ben ersätts med avancerade proteser som styrs med hjälp av inopererade elektroder i hjärnan. Men användningsområdet stannar inte där.
Nyligen genomförde den amerikanska militära forskningsenheten DARPA ett experiment där en 55-årig ryggmärgsskadad kvinna, med tetraplegi, i en simulator styrde stridsflygplanet F35 enbart med sina tankar.
Samma elektroder som var avsedda att styra proteser kunde alltså användas för att styra ett flygplan. En forskare som bevittnade experimentet upplevde samma pirrande känsla av att ha passerat en tröskel för mänsklig förmåga som när Armstrong tog sina första steg på månen. I kombination med en robotisering av allt fler mänskliga arbetsuppgifter kan detta leda till att innebörden av begreppet arbetsförmåga förändras betydligt i framtiden.
Fakta: Den andra maskinåldern av Erik Brynjorfsson & Andrew McAfee (Bokförlaget Daidalos)
De båda amerikanska forskarna diskuterar samhällsutmaningar som följer i spåren av den digitala revolutionen. De förutser bland annat en alltmer ojämlik fördelning av det välstånd som den nya tekniken skapar.
Lars Lindberg är funktionshinderpolitisk skribent och författare.
Robotiseringen påverkar mer än vi tror
Media har det senaste året rapporterat om hur amputerade armar och ben ersätts med avancerade proteser som styrs med hjälp av inopererade elektroder i hjärnan. Men användningsområdet stannar inte där.
Det låter i sig bra det där. I och med datorns insteg på allt fler områden så har många av oss under vår livstid fått uppleva en sannfärdig revolution avseende våra möjligheter att jobba.
Vad diskussionen om ny teknik som robotar med mera oftast tycks missa är dock att hantera synen på själva arbetet. Arbete som livsstil, som identitet, som kännetecken på innanförskap, som försörjningsgrund och kanske viktigast som en högst problematisk faktor för vår planets framtid. För hur vi än vrider på frågan så kommer vi att behöva återkomma till dilemmat med tillväxten och vår ekologi. Klarar verkligen vår planet fortsatt tillväxtjakt? Är det således önskvärt att ständigt jobba för lösningar som medför att fler ska jobba, och kanske jobba ännumer och ännu längre än i dag bara för att de kan tack vare tekniken. Omvänt kan vi ju även fråga oss om det är önskvärt att ersätta mänsklig arbetskraft med t ex robotar om syftet enbart är mer av samma dvs fortsatt exploatering av miljö och människor.
I det här sammanhanget kan det ju vara värt att ta upp frågan om arbetstidsförkortning som så ofta glöms bort, även inom funkisrörelsen. Kan en arbetstidsförkortning i kombination med ökat användande av tekniken och ett förändrat synsätt på tillväxt också medföra en förändrad syn på vad en funktionsnedsättning är? Vad tror ni andra?