Övervakningen har gått för långt

I skuggan av en het debatt om övervakning i samhället bör vi ha ett brett stöd för att sådana här metoder är helt oacceptabla, skriver Rasmus Isaksson.

Porträtt av Rasmus Isaksson
Rasmus Isaksson är förbundsordförande i DHR – förbundet för ett samhälle utan rörelsehinder

Ledare: Det finns idag nästan inga begränsningar för vad tekniken kan användas till. Flygplan kan i princip flyga sig själva. Piloten är bara där för att övervaka systemen och möjligtvis också för att det kan bli svårt att rekrytera passagerare till förarlösa flygplan.
Även bilar kan köras nästintill på autopilot. I reklamen på TV säger de: »Men vi vet vad du har framför dig – en lastbil!« Jag minns första gången jag sökte på Internet. Det var tidigt 90 tal på Bergaskolan i Eslöv. Först trodde jag inte på det och tänkte att det måste vara förprogrammerat eller att någon sitter i rummet intill och bläddrar i ett uppslagsverk för att leverera resultaten. Det var svårt att ta in att jag kunde söka på ett ord och få många tusentals förslag inom någon sekund.
Idag blir jag lika förvånad – men inte alltid på ett positivt sätt. Varje teknisk manick har förmågan att antingen gå sönder eller lagra information du inte vet om sparas och görs tillgängligt för andra. I samma stund som du har gjort någonting finns det lagrat.
Tekniken är på gott och ont. Att bli bevakad eller registrerad är något som många tycker är obehagligt. Ändå har övervakningen smugit sig in i vår vardag. Affären vet vad jag handlade sist jag var där och nu frågar de om jag är intresserad av ett extraerbjudande. Jag har levt i tron att mina inköp är en hemlighet som stannar mellan mig och kassörskan.
På senare år har övervakningen i samhället blivit allt mer omdiskuterad. Många är kritiska och oroade över hur information om våra dagliga beteenden samlas in, vem som har tillgång till den och vad den kan komma att användas till.
I början av maj avslöjades att Region Skåne och Försäkringskassan driver ett så kallat pilotprojekt om personlig assistans. Ett moment i denna verksamhet är att observera personer som ansökt om personlig assistans i situationer där de inte vet om att de blir observerade. Syftet råder det delade meningar om.
Försäkringskassan och Region Skåne menar att de kört med öppna kort och att deltagarna i projektet medverkar på frivillig basis och gynnas av att vara med. De säger att syftet inte är att försöka upptäcka simulanter. Media ger en helt annan bild. Tidningen Sydsvenskan skriver att de tagit del av information som tyder på att frivilligheten är en sanning med modifikation. De hävdar att den frivilliga medverkan görs under hot om att vägran kan innebära att ersättningen antingen sätts ned eller dras in.
Förutom att du per automatik ses som en potentiell fuskare eller bedragare enbart på grund av att du söker en insats av samhället, blir du alltså observerad i situationer där du inte är medveten om det. Du vet inte vad de tittar efter eller vilka slutsatser de kommer att dra. Du är dessutom i en sjukhusmiljö utan dina assistenter vilket inte alls speglar dina vardagliga förhållanden.
DHR anser att bidragsfusk är oacceptabelt och oetiskt. Dock kan brottet inte motivera en massövervakning och integritetskränkande bedömningsmetoder av helt oskyldiga individer. Det här har gått för långt. I skuggan av en het debatt om övervakning i samhället bör vi ha ett brett stöd för att sådana här utredningsmetoder är helt oacceptabla. Allt annat vore att göra skillnad på människor och människor. Inte heller vi vill bli smygbevakade eller stämplade som potentiella kriminella.